Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Randolph knäppte samman sina händer och tillbragte en god stund under tack-
samma suckar till himmelen, under det att hans ansigte genom en iörnöjd och klarnad
uppsyn visade den innerliga glädje och det ljufva lugn, som fylde hans själ.
Han vände sig derefter till den värdige läkaren och sade:
”Det torde synas besynnerligt lör eder, herr doktor, att ett hjeita, som borde
svälla af en glad förtjusning, ännu känner sig tungt. Jag vet att mina stunder äro räk-
nade; men att de af himmelen skulle förljufvas genom en dylik känsla af den tillkommande
sällheten, är en sak, som öfverstiger allt menskligt begrepp och jag känner mig förkrossad
af en sådan himmelens nåd.”
Doktor Spencer var djupt rörd, isynnerhet som han såg, att Randolphs sista stund
måste vara helt nära, ja, hans skarpa blick skönjde redan början till dödsaibetet. Han
skyndade derför till lady Middleton och talade till henne med all den uppmuntran, som
det var honom möjligt, på det att hon icke skulle se allt för bekymrad ut, dåhontiädde
in till Randolph. Men han var äfven angelägen om, att hon nu genast skulle begifva sig
dit, emedan han fruktade, att hon annars lätt skulle kunna komma för sent.
”Kom, min fru,” sade han, ”eder far är nu beredd att se er. Men blif inte för-
skräckt, om ni får se honom ganska blek och svag. Det tillhör ett hjerta, sådant som
edert, att med undergifvenhet mottaga himlens beslut. Ja, jag kan och bör inte dölja för
eder, att jag fruktar för, att ni snart måste sörja hans bortgång ur lifvet. Allt står dock
i Guds hand. Äfven jag skall sörja honom, ty eder faders öden ha gjort ett djupt in-
tryck på mig och till den grad fästad är jag vid eder, att jag nästan tycker, att eder
fader är mig en gammal kär bekant. Men besinna, att vi inte må sörja såsom de, hvilka
inte hafva något hopp. Låtom oss derföre taga oss till vara, att vi inte gå för långt i
vår sorg och derigenom förtörna den magt, som låtit oss röna så mycken nåd och barm-
hertighet. Eder far har på min begäran lofvat att stilla sina upprörda känslor för att
kunna njuta någon hvila och jag sade honom, att jag emellertid skulle skynda att föra er
i hans armar.”
”Skall jag mista min fader i samma ögonblick, som jag återfunnit honom. Store
Gud, hvilken smärta!” snyftade lady Middleton.
”Lugn, lugn, min fru!” svarade doktorn. ”Allt står i Guds hand. Eder fader
kan ännu blifva frisk. Jag kanske har misstagit mig och gifve Gud, att så väl vore. —
Emellertid är det skäl, att nu genast besöka honom. Han är sjelf undergifven och viss
på, att han skall lemna detta jordiska inom kort. Var derför äfven ni stark, min fru.
Han torde väl åstunda att höra edra öden beskrifvas. Det torde derför vara bäst, att ni
tillåter mig berätta honom så mycket deraf, som ni finner tjenligt att uppenbara, på det
att ni sjelf må undgå ett besvär, som kanske blefve eder för tungt.”
”Min ädelmodige vän,” svarade den gråtande lady Middleton. ”Om min far dör,
anser jag det såsom en lycka, att blifva lemnad under eder vård, ja, att få räknas som
eder dotter skulle blifva en stor tröst för mitt hjerta, som alltid varit uppfyldt af aktning
för edra ädla tänkesätt. — Ja, motsäg mig inte. — Jag skall nu med få ord berätta eder
mina öden. För mig sedan till min återfunne far, som jag är beredd att öfverlemna i
Dens händer, hos hvilken jag hoppas att både ni och jag en gång skola blifva återförenade
med honom och med min ömt begråtne make.”
’Så talar en ädel qvinna,” svarade doktorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
