- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
115

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

115
om de till slut skulle sammanträffa, hvilket varit mycket önskvärdt, ty öfver en remna
kunde de skeppsbrutna icke gå, då de icke kunde slå en bro deröfver.
De båda männen talade med bekymmer om sättet att komma till den andra klip-
pan, för att sedan börja nedstigandet. Blåsten plågade dem mycket och trots deras mödor
fröso de, genomblöta, som de voro af saltvatten. Hur mycket farligare skulle då denna
köld icke vara för jungfru Ryning, om hon leide, hvilken bars fram och således icke
genom kroppsrörelse kunde hållas varm!
Men plötsligt utropade Vimpel, hvilken klättrat något i förväg för att rekognoscera:
”En bro!”
”Hvad säger du? Pris vare Gud!” svarade Stålsköld och skyndade framåt så fort
han. förmådde.
Uppkommen på den plats, hvarest Vimpel stod, fann Stålsköld, att det verkligen
der fanns en naturlig bro mellan klipporna. Der låg nämligen ett stort stenblock, liksom
om det blifvit ditlagdt af menniskohand. Troligen har i forna tider den ena klippan varit
högre, men blifvit träffad af blixten och afskuren, hvarigenom blocket fallit ned och fastnat
mellan klipporna.
”Försynen vakarl” sade Stålsköld och klef med sin dyrbara börda ut på denna
brygga, hvilken han passerade och stod snart på den andra klippan. Vimpel stannade
och väntade, för att icke allt för mycket belasta blocket, då man icke visste, hur säkert
det låg och om det kunde bära tre menniskors tyngd.
Detta var välbetänkt af honom, ty blocket hade blifvit rubbadt derigenom, att
Stålsköld gått på det och han var knappast på den andra klippan, förr än blocket med
ett väldigt brak åkte ned i den smala klyftan mellan klipporna, lösryckande en stor del
stenar från de båda klippväggarne.
Förskräckt vände sig Stålsköld om, fullt och fast troende, att Vimpel varit
ute på blocket och nu blifvit krossad. En stor mängd stoft och dam täckte luften framför
honom och han kunde inte se så långt som till den andra klippan, hvarför han inte heller
kunde varseblifva Vimpel som stod qvar der och i sin tur trodde, att junkern och jungfrun
följt med blocket ned i klyftan.
Slutligen skingrades dock det stoftmoln, som raset förorsakat och de båda männen
fingo åter syn på hvarandra och lyckönskade hvarandra till sin räddning, på samma gång
de beklagade, att de voro skiljda åt.
*Gå ned med er börda och sök att få lif i jungfrunl” ropade Vimpel. ”Jag går
tillbaka och tager reda på båten samt ror omkrmg ön och hemtar er.”
Det blef så, som Vimpel sade och de båda männen gingo åt hvar sitt håll.
Nedstigningen gick för Stålsköld ganska lätt och ändtligen var han i lä.
Då han kom i lugn, nedlade han jungfru Ebba på marken.
Han var visserligen med sin brud räddad undan döden i hafvet. Men hvad var
det mera med det?
Hans älskade var i hans tanke icke mera till. Han såg sig med bedröfvad uppsyn
omkring på de nedanför hans fötter rullande vågorna och han nästan önskade, att de hade
begraft dem båda tillsammans.
Men det var nu inte tid till några reflexioner. Han började att lossa jungfruns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free