Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Eu massa af dessa foglar böjde genast sina vingar till flygt under skärande skrän,
betygande sitt obehag öfver att de på detta sätt blifvit störda. Men en stor fogel stan-
nade qvar och tumlade i dödsr3rckningar ned på marken.
”Så der ja, det var numro ett!” utropade Vimpel och sprang iram samt grep
iogeln och vred obarmhertigt halsen af densamma.
”Nu skall jungfrun inte behöfva törsta på en stund, det vill jag lofva,” sade han.
”Öppna läpparna, jungfrun,” utropade han.
”Din törst skall blifva släckt, Ebba!” sade Stålsköld.
Jungfru Ebba öppnade sina läppar och Vimpel lät fogelns blod droppa ned på
hennes tunga.
En skakning af välbehag och tillfredsställelse genomilade jungfru Ebbas gestalt,
då hon kände siu strupe läskas af det varma blodet. Hennes ögon tilltogo i glans och
utsäude tacksamma blickar mot den redlige, väderbitne matrosen.
”Gud signe dig, min vän!” sade Ståisköld och klappade Vimpel på axeln. ”Utan
dig hade jungfrun försmägtat.”
”Ab, prat!” sade den rättframme sjömannen. ”Det der skulle herrn kunnat gjort
lika bra, som jag. Men nu skola vi passa på och jaga, medan vi kunna få, De der sjö-
foglarna äro inte att lila på. Inom kort kanske de flytta till en annan klippa och då
äro vi bet,”
Han började ånyo att kasta sten och slutligen att fälla fyra foglar till. Men då
tyckte de öfriga foglarna, att manfallet blef för stort, hvarför de lyfte vingarne och lem-
nade klippan och de skeppsbrutna åt sitt öde.
”Var det inte det, jag kunde tro!” utropade Vimpel, då han såg foglarna flyga
sin väg. ”Jag känner dem jag! Godt, att vi hafva litet i skafferiet i alla fall!”
Och han skyndade att samla i hop de döda foglarna.
”Nu skola vi smörja kråset, herre!” utropade han glad.
”Vi hafva ingen eld att steka foglarna vid,” invände Ståisköld.
”De smaka bra råa, då man är riktigt hungrig och det äro vi väl allesammans!”
förklarade Vimpel och började plocka fjädern af en af foglarna.
”Vi borde allt sätta upp en signal på berget, i händelse någon seglare skulle
komma i det bär farvattnet,” sade Ståisköld.
”Ja, gör det, herre,” svarade Vimpel, ”så skall jag hafva middagen färdig, till
dess att ni kommer tillbaka.”
Ståisköld började att klättra upp för klippan, under det att Vimpel med ifver
fortsatte att plocka fogeln,
”Var inte ledsen, jungfru lilla,” sade han till jungfru Ryning. ”Vi blifva nog
räddade.”
”Tror du det, min vän?” frågade hon bäfvande.
”Åbja, visst tror jag det. Jag har varit i samma klämma många gånger förut.”
”Har ni?”
”Ja då, det kan jungfrun lita på. Jag vet allt jag, hvad det vill säga, att kämpa
med vågorna. Det fins väl intet hal i hela verlden, som jag inte doppat mina trasor i,”
”Det är förfärligt!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
