Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Hvar voro de?
Ingen kompass fanns ombord och de visste således icke, hvart de rodde, eller
hvaråt de hade land.
Nu svigtade hoppet äfven hos Vimpel om räddning.
Ingen sade något. Alla beto samman sina läppar och rodden fortsattes.
Men slutligen dukade jungfrun under.
”Vatten!” hviskade hon. ”Vatten!” suckade hon. ”Jag brinner upp i mitt inre!”
jemrade hon sig. ”Vatten! Vatten! Jag förgås af törst!”
”Min älskade! Håll ut! Håll ut!” bad Stålsköld.
”Vatten! Vatten! O Gud! Har Du öfvergifvit oss!” klagade jungfrun.
”Evige förbarmare! Håll Din hand öfver oss!” bad Stålsköld.
”Till årorna, herre! Jag skall försöka pressa ett par bloddroppar ur foglarna åt
den stackars jungfrun!” sade Vimpel.
Stålsköld tog årorna och rodde framåt under det att Vimpel undersökte de åter-
stående foglarne, som ännu icke voro förstörda.
Inte en droppe blod fans qvar. De voro torra.
”Se här! Ät en bit, den kanske läskar något!” bad matrosen och tog en bit kött
i sin valkiga hand, samt bjöd jungfrun.
Hon tog emot köttet och försökte äta.
Men det var henne omöjligt. Hon kunde inte tugga köttet. Tungan häftade fast
vid gommen.
Hastigt och innan Vimpel kunde hindra det, lutade hon sig öfver relingen och tog
upp en hand hafsvatten, samt hälde i sin mun!
Ännu värre blef hennes qval. Salthalten ökade hennes törst.
"Vatten!” ropade hon. ”Vatten! Vatten! Mitt lif för en droppe vatten!”
Det svindlade för de båda männen, då de hörde jungfrun på detta sätt plågas,
utan att de kunde erbjuda henne den minsta lisa i hennes qval.
”Fins då ingen hjelp, fins intet förbarmande!” utropade Stålsköld och tog star-
kare tag med årorna, samt dref båten framåt, stundom seende sig omkring utan att finna
annat än böljor, hvilka rundt omkring den lilla farkosten lekte sitt obekymrade lif, samt
vid horizonten kysste den azurblåa himmelen, hvilken icke tycktes hafva något förbar-
mande med de arma skeppsbrutna, som, utan att veta hvarf, sväfvade fram på det oänd-
liga hafvet, hvilket hvarken erbjöd dem en dryck att svalka sina brännande strupar med,
eller föda, utan endast förintelse och hungersdödens fasor. Allt hopp var ute, ty sinnena
blefvo genom de gäckade förhoppningarna och kropparnas brist på hvila för spröda för
att rätt stå emot sådana förfärliga pröfningar, för hvilka de nu voro ett offer. Tankarna
blefvo matta och töckenhöljda, kroppskrafterna sinade ut och de arma menniskorna voro
nu att likna mera vid lefvande lik, än vid tänkande menniskor.
Ännu hade dock Vimpel och Stålsköld nog krafter och eftertanke i behåll, att de
bytte med hvarandra att ro farkosten framåt, om åt norr, söder, öster eller vester, visste
de icke, om åt land eller till hafs visste de lika litet, om till räddning eller död, var dem
likaledes fullkomligt obekant. De rodde blott, allt hvad de förmådde, men årslagen blefvo
allt mattare och mattare och då qvällen sänkte sig öfver denna fasans dag förmådde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
