- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
134

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134
Och hon hot upp sin röst och sjöng:
”De voro de ädla konungabarn,
De lofva’ hvarannan sin tro.
De lofva’ hvarannan på slottet,
Ja, uppå höganloitsbro.”
Dä jungfrun sjöng de sista orden, ryckte hon hastigt till. Hon hörde på något
afstånd slag på harposträngar.
”Han är här!” jublade hon. ”Han är här, min älskade! Men huru oförsigtigt att
låta strängaspelet ljuda! Han kan röja sig! Jag måste hjelpa honom.”
Hon sväfvade in i jungfruburen, men kom genast ut på bron igen, bärande sin harpa.
Då hon kom ut, hörde hon en manlig stämma sjunga till harpoklang fortsättning
af visan :
Och huru skall jag komma Det falla så strida strömmar
I afton i buren till dig? Allt mellan dig ooh mig.
Jungfru Edla slog nu på sin harpa och svarade med visans ord:
Och väl så kan du komma
I afton i buren till mig:
Jag tänder upp ljus i lyktan
Och hänger på liljegren.
Der stod en falsker menniska
Och lyddes på deras råd:
Det kärleksband skall jag åtskilja
Den stund jag lefva må!
Nu svarade den manliga stämman:
Det var den ädle konungason,
Han går sig till sjöastrand,
Der såg han ljuset i lyktan
På liljegrenen brann.
Jungfrun svarade:
Det var den falska menniska,
Hon gick till sjöastrand.
Hon släckte ut ljuset i lyktan
På liljegrenen brann.
Uppmuntrande sjöng riddar Hubert, ty det var verkligen han, som uppehöll sig i
närheten af slottet och som tagit med sig sitt strängaspel iör att genom sång och spel
kunna tala med sin älskade, om något hinder iör flykten uppstått:
Han sam så långt allt under ö, Der han intet land kunde finna
Han sam så långan led, Allt uti den salta flod.
Hänryckt grep jungfrun nya tag i harpaDS strängar och ut i rymden klingade
dessa visans ord, hvilka hon nu, tänkande på sin iörtryckare äfven menade:
Skam får du falska menniska!
Gud låte dig få laster och men!
Som släckte ut ljuset i lyktan,
Som hängde på liljegren!
Riddar Hubert fortfor:
Och in kom då liten småsven,
Väl förde han sitt ord:
Jag såg ett ädelt kungabarn
Nedsjunka i böljan blå!
Jungfrun sjöng:
Och allra käraste moder,
Hör, hvad jag bedja må:
Der sutto då de sköna jungfrur
Allt under skarlakan fin,
Förutom det ädla konungabarn,
Hon fälde tårar på kind. ’
Får jag lof gå att spatsera
Uti vår örtagård?


r

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free