Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
(Dessa ord sjöngos kraftigare än de föregående och efterföljande uti konung Da-
vids 56:te psalm. Jungfrun bemödade sig att få rösten att klinga ut så mycket som möj-
ligt, för att dessa ord skulle uppfattas af hennes riddare).
"Det är dig värdigt, mitt barn, att du sjunger psaltaren, då vår Herre förlänat dig
en vacker stämma och din gode fosterfader besörjt om, att du fått lära dig att slå på
harpans strängar.” . ,
Efter att hafva sagt dessa ord och klappat jungfrun på axeln gick den gamla
qvinnan åter.
Jungfrun såg efter henne.
"Redan bevakad," hviskade hon och flyttade in harpan i jungfruburen. "Det försiggår
något mystiskt här och jag måste hafva reda derpå,” fortsatte hon sin tankegång och glän-
tade försigtigt på dörren samt gick ut i förstugan samt vidare inåt rummen, lyssnande vid
hvarje dörr om hon skulle böra någon tala.
Parviainen hade, då han lemnade jungfru Edla, uppsökt sin syster och ålagt henne,
att noga vakta öfver jungfrun.
Under detta samtal nådde tonerna af jungfruns sång syskonens öron. Dessa toner
läto ovanligt lifliga, hvarförParviainen tillsade sin syster att gå upp på höganloftsbron
och se till, att allt stod rätt till. Detta var anledningen till Ursulas besök hos
jungfrun.
Då hon återkom till sin bror, sade hon blott:
"Flickan sjunger Davids psalmer, såsom det henne egnar och anstår.”
"Det är godt," svarade Parviainen. Derefter återtog han genast det ämne, som
blifvit afhandladt förut dem emellan och frågade:
"Nåväl, min syster, förstår du mig?”
"Ja,”svarade hon, "jag kan min rôle utantill, lita på mig.”
”Du brukar,” fortsatte han, "kunna i ditt tal inflika gamla lärorika sentenser."
"Jo, gammal är äldst,” puttrade gumman.
”Ja, det är bra; plugga dem in i flickan.”
"Det skall jag göra," svarade Ursula. "I dessa mogna ax, en dyrbar efterskörd
af vishet ifrån gamla tider, döljes ett kärnfullt vett, hvilket visserligen intet glänser och
bländar, men är af desto större värde.”
"Ja; min syster, jag vet och erkänner detta. Det vore mig kärt, om detta vett
kunde inympas på Edla, hon behöfver det väl, det kan du finna på min beskrifning öfvei
hennes sinnelag.”
”Ja!”
”Hvad tycker du om det porträtt, som jag i ord framställt af flickan? Behöfver
hon inte ett stöd?”
"Du kan i detta fall fullkomligt lita på mig,” svarade Ursula och knyckte på
hufvudet.
"Hon är slug som få!”
"Det betyder intet, jag ställer list mot list.”
"Hon är inte god att tagas med och du lär väl snart nog komma att erfara, att
en medfödd trotsighet bor i hennes själ."
"En trotsighet, som kan böjas.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
