Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Konungen drog sitt svärd och gick gunstlingen inpå lifvet.
”Eders majestät eger förfoga öfver sin tjenares lif,” svarade Göran Person och
bredde med en stor gest ut armarna.
”Tala!” befalde konungen.
”Jag skall tala, nådige herre, värdes dock tillåta, att jag först ser till den enda
dörr, som ännu återstår, att den icke måtte hafva öron.
”Det behöfs inte! Tala!” röt konungen.
”Som eders majestät befaller,” svarade Göran Person, ”men ett litet ord till mo-
narken, kan blifva ett stort ord för riket, om det ordet af nyfikna öron uppsnappas och
af talträugda läppar utföres bland allmänheten och der vidare kommenteras.”
”Tala!” utropade konungen åter och trängde närmare Göran Persson.
Denne, som nu insåg, att han måste tala, lutade sig fram mot konungen och
hviskade :
”Jag besvär eders majestät att tillåta hertig Carl att deltaga i kriget!”
Konungen såg upp på honom.
”Var det detta, du var så rädd att säga?” frågade han tviflande.
”Inte just det, men — — — ”
”Nå fram med det?”
”Det var bevekelsegrunden för min bön, som jag önskade skulle blifva en hemlig-
het för folket och derför inspekterade jag rummet. — Får jag nu stänga dörren?”
Konungen betraktade honom några ögonblick, derefter gjorde han med ena handen
en bifallande rörelse.
Göran Persson hastade då fram och stängde dörren i dubbelt lås, samt återkom
derpå genast till konungen.
”Nå?” frågade denne. ”Du uppmanar mig att sända min unge broder i kriget?”
”Ja, eders majestät!”
”Af hvad orsak?”
”En flendtlig kula hittar lika väl till furstesonens bröst, som till den gemene
mannens!” svarade Göran Persson.
”Hvad nu, skurk!” utropade konungen. ”Du vill förgöra min bror!”
”Bevara mig Gud derifrån!” svarade Göran Persson.
”Huru, förklara ditt tal?”
”Om hertigen, den Gud beskydde, skulle vid så unga år skänka fosterlandet sitt
lif, så vore alltid ett hertigdöme oomtvistligt kronans, då hertigen ännu inte har någon
som kan göra anspråk på sin faders iandamären.”
Det bief en lång tystnad efter dessa Göran Perssons ord.
Efter en stund stack konungen sitt svärd i skidan och räckte Göran Persson sin
hand, sägande:
”Han skall få deltaga i kriget!”
Göran kysste den kungliga handen.
”Säg till min broder, att jag vill se honom genast!” sade konungen.
Göran Persson reglade genast upp alla dörrarna, samt hastade derefter ut ur
rummet för att meddela konungens befallning åt hertigen, hvilken han träffade just som
denne skulle stiga till häst för att rida tillbaka till Nyköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
