Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Se på de tre gamle männen på trappan till höger. De äro Niklas handskmakare,
Abraham skoflikare och Edmund svärdfejare. Den sistnämnde håller just på att säga
några vackra ord till sin gamle vän, Niklas handskmakare. De se litet skälmaktiga ut
alla tre, hvarför det icke är troligt, att deras nyårshelsning hembäres i särdeles rörande
och allvarliga ordalag ; den är helt visst lika ärligt menad för det. — Nu lemna de trappan
och styra kosan rakt på det hus, der fader Bacchi tunna hänger. En välkomstskål skall
väl det nya året hafva, liksom det gamla väl gjort sig förtjent af en afskedsbägare.
Längre ned på gatan se vi två riddersmän slå hvarandra på axlarna, hvarefter
äfven de försvinna i det hus, der fader Bacchus regerar.
Vidare se vi tvänne gifta qvinnor mötas och vexla kyssar.
Men nu höres bjellerklang och en ståtlig springare drager fram ur gatans dunkel
en praktfull släde, hvari en väl ombonad adlig jungfru sitter och skjutsas af en af sin
faders trotjenare.
Helt visst är det någon af aristokratiens förnämsta damer, som är ute och åker
för att aflägga besök hos någon kär anförvandt, eller kanske hon äfven varit i sanct
Nikolai kyrka och der bedt sin första bön för året.
Att det icke är en af borgarklassens damer, det synes mer än väl på åkdonet,
som är prydt med ett adligt vapen på skälmen, hvarjemte springarens hufvud är prydt
med granna plymer.
Äfven den unga damens fina, intagande ansigte, hvilket, som förut är sagdf, är
väl ombonadt af den hvita hufvudduken, tyder på, att hon tillhör en förnäm slägt, något
som vi också kunna sluta till af den mötande ädlingens höfviska helsning, hvilken hon
besvarar med ett intagande småleende. Denne åter har sin beundrare i den lilla barn-
ungen, som tyckes intressera sig mer för den stolte ryttaren än för nyårsglädjen i öfrigt.
Den åkande damen och den ridande ädlingen, äro för oss inga obekanta person-
ligheter. De äro jungfru Adolfine Oxenstjerna och riddar Gustaf Björnram.
De båda unga vännerna helsa hvarandra med all den höfviskhet, som den offent-
liga platsen fordrar; men helt visst skulle de göra det i hvarandras armar, om de hade
varit i enrum.
Under det att den unge riddersmannen vexlade nyårshelsningen med den fagra
adelsjungfrun anlände till platsen och passerade förbi densamma ett åkdom af helt annat
utseende än det, hvari jungfru Oxenstjerna satt.
Detta åkdon bestod af en enkel släde, dragen af en utmerglad bondhäst och körd
af en bondpojke. Släden hade grindar på sidorna och emellan dessa sutto en ung flicka
och en gammal man med långt, hvitt skägg.
Han såg så sorgset på den unga flickan, hvilken tycktes vara liknöjd för allt,
som hon passerade förbi.
Det enkla åkdonet skulle helt visst icke hafva ådragit sig sådan uppmärksamhet,
som det nu gjorde, så framt hon icke varit prydd med en halmkrans på sitt hufvud, under
det att hon af den halm, som fans i skrindan, dels för att bibehålla fotvärme i åkdonet,
dels ämnad åt dragaren, vred sig nya kransar, hvarmed hon prydde sina armar och axlar.
"Tyst, tyst, barnet mitt!" förmanade den gamle mannen.
Men ju mera han förmanade, desto högre sjöng och skrattade qvinnan.
Wasaättlingarne. lo b
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
