- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
181

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

181
diska förmåner? Och likafullt finner man idel glädje och förnöjelse hvila öfver denne
fattiges anlete, då tvärtom jag, öfverflödets afundade son, är — — — *
Han afbröt sig här sjelf, men återknöt derpå sin monolog:
”Men denne lycklige tiggare har genom en lång vana vid en usel lefnad blifvit
härdad emot alla, kroppsliga plågor, ett beständigt lidande har liksom dödat hans känslor. —
Ack! Hvarför har inte en oupphörlig sinnesoro en lika verkan på en känslofull själ?
Aldrig,” fortsatte han, ”hade min hustru blifvit mitt plågoris och skulden till min vanära,
om inte en högmodig far i min ungdom med våld och emot mitt hjertas böjelse slitit mig
ur min älskade Marias armar! Jag hade då inte behöft, efter aderton års olycklig sam-
manlefnad med en qvinna, som jag aldrig älskat, se mig vanhedrad af min egen kammar-
tjenare, som utträngt mig från den äktenskapliga paulunen, fastän jag bär namn af äkta
man. Jag hade då inte blifvit bragt till leda vid lifvet och under förtviflan och grämelse
lånat mig till verktyg för ett lönmord, hvilket visserligen ännu icke blifvit föröfvadt; men
för hvilket jag dock uppburit betalning. Jag hade då inte behöft att plågas af dessa
olidliga samvetsqval, hvilka förpestat mitt hjerta med sitt gift! — O, himmel! Är då
detta min belöning för min barnsliga lydnad? Men jag hade inte bort lyda; ty det orygg-
liga löfte, som jag gaf min Maria och det ädla förtroende hon satte till mitt ord hade
bort förmå mig att ej taga något steg, som kunde rubba hennes frid, hennes lugn och
heder. Det är således rättvist, att jag lider för mitt brott. Det är blott en liten veder-
gällning för den omensklighet, hvarmed jag öfvergifvit den älskvärdaste flicka i verlden.
Men ack! Vanhedrad af min betjent! Något sådant skulle min Maria aldrig hafva till-
låtit. Ack nej, du ljufva, förolämpade flickat Ehuru du var af låg börd, skulle dock din
religion, din själs fina begrepp om heder och ära, samt din kärlek för en öm make hafva
frälst din Heræn ifrån en sådan vanära. Men hvad båtar det att vara känslofull? Jag
kunde snart falla på den tanken, att det varit bättre, om känslan af heder och ära aldrig
fått ett rum i detta hjerta, än att detsamma skulle förleda mig att uppföra mig med be-
ständig ömhet emot ett fruntimmer, som aldrig kunde göra mig hvarken kär eller lycklig ;
bättre, om ömma suckar aldrig gått från detta bröst, än att jag så länge skulle förgäfves
sucka för’ den misshandlade älskarinnan, som en faders högmod hindrat mig att göra
lycklig! Ack, Maria! Maria! Huru fördömer jag inte sjelf mitt uppförande mot dig, då
jag försköt digoch Iemnade dig vind för våg! Huru önskar jag inte, att jag kunde åter-
komma — inte i din famn, ty dertill är jagej värdig — utan uti ditt medlidande och
förtroende! Men hvad gagnar denna känslofullhet mig? Den plågar mig blott, den mar-
terar den brottslige och försvårar den olyckliges lidande!” —
Sådana voro Heræns tankar, sådana hans egna förebråelser för sitt uppförande,
för sin brottslighet mot den qvinna, haD, visserligen på en faders befallning, öfvergifvit,
samt för hans girighet att låta lega sig till mördare.
Vi hafva nämnt, att Heræn var ingen i sig sjelf dålig karaktär, fastän han blifvit
missledd och en god själ kan, äfven midt under sin egen olycka, hafva medlidande med
andra. Att Heræn hade det, skola vi genast komma i tillfälle att visa.
Under det att Heræn på ofvannämnda sätt talade för sig sjelf, eller tänkte högt
som man plägar säga, hade en ung jungfiu, hvars kläder tydligt vittnade om hennes stora
fattigdom, flera gånger gått fram till honom i afsigt att begära en allmosa. Men lika
ofta hade hon dragit sig tillbaka, oförmögen att lämpa sin tunga till tiggeriets för henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free