Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
fängelse för sådana personer, som häftade i skuld, hvarest hon hade en sjuk och behöf-
vande moder innesluten, hvars olyckor och yttersta elände och uselhet allenast hade för-
mått den vid tiggeri alldeles ovana flickan, att begära en främlings medlidande.
Det är en sanning, som icke kan jäfvas, att det i olyckan är en god tröst att
veta sig hafva gjort en god gerning.
Det ädla och värdiga beslut, att hjelpa olyckliga medmenniskor, som den känslo-
fulle Heræn hade fattat, gaf någon lisa åt hans oroliga sinne och sysselsatte honom med
behagliga tankar för verkställigheten deraf, under en glad förhoppning, att derigenom kunna
förekomma mycket elände och att kunna sprida mycken lycka och glädje hos sina för-
tryckta likar.
Under det lugn, som härigenom uppkom i hans själ, påminde han sig ännu hafva
en tröst öfrig. Han påminde sig, att han hade en vän, för hvilken han kunde yppa sina
bekymmer och på hvars goda råd han säkert kunde lita.
Denne vän var amiralen Sigge Lindenkrona.
Han uppsökte Lindenkrona och uppenbarade för honom all den ångest och de
förebråelser, som plågade hans nedslagna sinne. Hans hustrus otrohet, den oförrätt, som
han sjelf tillfogat ett annat fruntimmer, hvilket han aldrig kunde upphöra att älska, samt
de själsmarter han kände för att han mottagit en summa penningar, med vilkor att han
skulle döda hertig Johan.
Sigge Lindenkrona, en glad, hurtig och ärbar menniska, blef visserligen orolig
öfver denna berättelse och bekännelse; men han blef dock icke allt för förvånad deröfver,
hvad första delen angår; ty Heræns beständiga sorg öfver sin förlorade älskarinna och
hans kallsinnighet, eller kanske rättare misshag med sin hustru, hade icke kunnat undgå
vänskapens forskande ögon. Lindenkrona kände äfven till vännens trolösa hustrus lättsinne
och afsteg från sina pligter, ehuru han visserligen ansett en upptäckt af sådana olyckor,
som hvarken kunna botas eller förekommas, snarare anstå en ilsken fiende, än en god vän.
Men sedan nu all tystlåtenhet i denna sak genom Heræns bekännelse var onödig,
blef det Lindenkronas omsorg, att efter bästa förmåga söka trösta och muntra sin väns
nedslagna sinne, och derför förhöll han sig som en klok man, hvilken på den stora verlds-
teatern noga hade lärt att känna menniskohjertat. Han sökte ej att genom blotta för-
nuftsskäl qväfva vännens ängslan och lidelser, utan bemödade sig i stället att skingra och
förtaga hans misströstan genom föreställningar om de fördelar, som han möjligtvis kunde
hemta af denna olyckliga belägenhet, i det att han just derigenom torde kunna finna utväg
att blifva qvitt en ovärdig hustru, som han aldrig kunnat älska och följaktligen komme
i stånd att göra rättvisa åt sin öfvergifna, men alltid ömt saknade älskarinna.
I sådan afsigt rådde han sin vän att skyndsamt söka för verlden bevisa sin hustrus
otrohet, hvarigenom han möjligen genom konglig nåd kunde blifva skild från henne, hvar-
jemte Lindenkrona erbjöd sig sjelf, att genast resa till Eskilstuna, Marias födelseort, för
att noga underrätta sig om hennes nuvarande bostad och belägenhet och att, om hon ännu
funnes lefvande och var värd hans kärlek, göra alla nödiga anstalter för deras tillkom-
mande lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
