- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
197

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

197
tid sade konungen sig tillsammans med ständerna vilja pröfva saken och befalde, att herr
Svante skulle iöras till Upsala, dit konungen äfven begaf sig.
Under tiden hade herr Nils Sture kommit till Stockholm.
Dä han hörde, att hans fader rest till riksmötet i Upsala, begat äfven han sig
dit, trots sina vänners varningar.
Han förlitade sig på sin faders bref om konung Eriks godhet och föraktade de
varnande orden.
Kommen till Upsala fängslades han emellertid genast.
Fru Märta Sture skref från sitt fängelse till Katarina Månsdotter och bad henne
beveka konungens sinne att öppna fängelsets portar för de oskyldiga fångarne. Samma
bön skref hon äfven till konungens förutnämnda döttrar, Virginia, Constantia och Lucretia.
Karin Månsdotter skyndade att efterkomma fru Märtas bön och hon fick konun-
gens tillåtelse att trösta herr Svante och fru Märta, hvarjemte konungen skref följande
bref till den fångne herr Svante:
”Vi kunna eder icke förhålla, käre frände, gref Svante, att ändock det fast häftigt
varit för oss berättadt, att I skulle åstunda, att vi skulle komma oss lif och lefverne och
all annan välfärd, så hafva vi dock icke annat kunnat förmärka, än att det af begges
våra fiender eller afundsmän varit upptänkt och diktadt till eder och edra barns, så ock
vår och hela Sveriges rikes skada och förderf. Men efter det vi aldrig hafva åstundat
någon svensk adelsmans lif och lefverne eller högsta förderf, mycket mindre gerna velat,
att I, som ären oss nära anförvandt, skulle komma utan någon olycka eller förderf, så
ville vi eder härmed hafva lofvat, att eder eller edra barn icke skada till lif, eller ära,
huru än onda menniskor må dikta fel och brott på eder. Gör väl och varna oss för våra
ovänner och sök inte vår skada, utan kom ihåg, att vi önska eder rättfärdighet och unna
eder allt godt.
Erik.”
Grefven svarade på detta bref med försäkringar om trohet och sade sig aldrig
hafva sträfvat efter konungens lif, utan städse velat såsom en äkta riddersman stå vid sin
konungs sida.
Emellertid hade riksdagsförhandlingarne tagit sin början och Göran Persson, fruk-
tande att konungen skulle blifva bevekt att öppna Sturarnes fängelse, skyndade att inför
ständerna anklaga fångarne och framlade då såsom bevis för sitt påstående om samman-
svärjning det bref, som på Sieward Kruuses bröllop på skämt skrefs till jungfru Lin-
denkrona.
Ständerna, som inte kände, huru brefvet tillkommit, trodde Göran Perssons ord
och dömde Sturarne till döden.
Konungen kunde emellertid inte fullt öfvertygas om, att denna dom var rättvis
och den 24:de Maj begaf sig hans majestät till fängelset fullt och fast besluten att befria
fångarne.
Han gick in i det rum, der herr Svante Sture och Sten Eriksson Lejonhufvud
sutto fängslade, samt kastade sig på knä för dem och bad dem för Jesu Kristi skull för-
låta sig. Han sade sig hafva handlat orättfärdigt emot dem, samt lofvade nu med ed att
hädanefter varda dem en günstig och nådig herre och konung. Han sade sig vilja icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free