Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
blott gunsfügen utan äfven kärleksfullt vedergälla dem det fängelse och den orätt, som
vederfarits dem och tackade Gud för det att han af sitt samvete blifvit upplyst om deras
oskuld. Tillika bad han, att de icke måtte vara vredgade på honom och icke stå efter
hans fördert. Han ville nu öppna deras fängelse och hoppades, att allt skulle blifva godt
dem emellan. Tillika bad han herr Svante förlåta den skymf, som vederfarits hans sod,
herr Nils.
De båda herrarne föllo på knä bredvid konungen och lofvade honom förlåtelse
och trohet.
I detsamma infann sig Göran Persson och sade:
”Eders majestät! Här ute är en post, som inte vill min nådige herre väl!”
”Hvem är det?” utropade konungen och sprang upp samt gick ut ur fängelset,
hvars dörr hastigt slogs i lås af Göran Persson, så att de båda fångarne blefvo instängda.
Göran Persson sade sig då hafva hört berättas, att hertig Johan rymt från Grips-
holm och börjat uppror emot konungen, hvilken upptändes af vrede öfver denna falska
uppgift och befalde att krigsfolk genast skulle sändas för att möta hertigen.
Hvad som derefter skett, vet man ej med säkerhet.
Man vet, att konungen tillsammans med Petras Caroli, biskopen i Sirengnäs, före-
tog en spatsertur till Sandviken, men hvad derunder afhandlats, är oss obekant. Man
vet endast att konungen i ett uppretadt tillstånd återkom till slottet och begaf sig åter
till fängelset, dit han gick så fort, att drabanterna, som utgjorde hans vakt, knappast hunno
att följa honom.
Plötsligt stannade han utanför herr Nils Stures fängelsedörr och hörde fången
sjunga följande psalm:
Må jag olyckan ej undgå, Så vet jag dock en säker konst,
Men ogunst få, Att söka gunst
Af verlden ocli dess första; Hos Gud, som kan mig trösta.
Plötsligt ryckte konungen upp dörren och trädde in i fängelset.
”Är du här, din riksförrädare?” utropade konungen och drog sin dolk ur sin
svarta sammetsgördel, samt gick herr Nils in på lifvet.
Fången sprang upp från sängen, hvarpå han låg och kastade sig på knä för ko-
nungen, sägande.·
”Allernådigste konung! Jag är ingen förrädare, utan har städse med trohet
tjenat eders majestät och för eders majestät och mitt fädernesland vågat mitt lif!”
Men konungen var i sitt raseri fullkomligt döf för denna försäkran och störtade
fram mot den unge riddersmannen, samt stack sin dolk genom hans ena arm.
Herr Nils drog dolken ur såret oeh kysste skaftet, samt räckte den tillbaka till
konungen, sägande:
”Nådige herre! Skona mig; ty jag har inte förtjenat onåd!”
”Hör, hur den skälmen kan bedja för sig!” utropade konungen och ämnade åter
såra Sture med dolken, då en af drabanterna, Peder Wiljamsson hastade konungen i för-
väg och stack sitt spjut genom ena ögat på herr Nils, under utropet:
”Du är ändock en förrädare och derför må du äfven hafva detta!”
Peder Wiljamson var enögd och deröfver hade herr Nils stundom skämtat. Detta
skämt hämnades nu den barbariske drabanten genom att utsticka ett af herr Nils egna ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
