Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
gaf sig med dåliga rådgifvare, hvilka — isynnerhet hans närmaste man, Göran Persson, —
hade större personlig kraft än konungen sjelf och förstodo att begagna honom till lekboll
och till befrämjandet af sina egna mål, hvilka med mycket få undantag voro baserade på hat.
Saken i sig sjelf var således ovedersägligt god; men allt godt, till och med det
bästa, kan bortfuskas och missbrukas. Det var konung Eriks olycka, att han icke egde
deu kraft, som höfves en regent att ega, och att han icke hade urskiljning nog att välja
goda rådgifvare. Detta var konung Eriks olycka och det var äfven Sveriges.
Att konungen emellertid önskade, att gå i sin faders fotspår, och ville personligen
gripa in i alla regeringshandlingarna, synes bäst af de tydliga och detaljerade instruktioner,
som han med egen hand utskrifvit för de tjenstemän, hvilka han hedrade med det ena
eller det andra uppdraget. Detta hade han ärft af sin fader, hvilken var beredd, att
hvilket ögonblick som helst kunna gifva sina tjenstemän upplysningar och törhållnings-
regler i allehanda ämnen. Detta är helt naturligt en stor förtjenst, ty derigenom komme
tjenstemännen aldrig att handla efter sina egna tankar, utan det hela ledes efter ett hufvud
och behöfver aldrig glida utanför planen.
Men för att ett sådant regeringssätt skall kunna ega bestånd och blifva välsig-
nelserikt för landet, måste regenten vara utrustad med ovanligt stor själsstyrka, sundt
omdöme och fasthet i karaktären, samt vara helt och hållet frigjord från skadliga inflytelser.
Konung Erik egde icke dessa betingelser. Han gjorde sig i stället alldeles omöjlig
såsom konung.
I stället för att ega den förnt omtalade kraften, var han slö och lättledd och
dessutom var han mycket fåfäng och slösaktig samt njutningslysten. Han åstundade att
lysa och blända och han hade stor äregirighet, icke för att skapa sig namn såsom kraftfull
regent, utan han sträfvade efter ära för att få större magt, hvarigenom han skulle kunna
förskaffa sig större njutningar och mera lyx. Hans sinnliga njutningar voro i hög grad
utsväfvande och det är icke otroligt, att den omåttliga tillfredsställelsen af de sinnliga
begären påskyndade utbrottet af hans vansinne.
Vidare hade konung Erik en egenskap, som icke alls anstår en konung:
Han var feg.
Han kunde visserligen rycka ut i fält ; men han skaffade sig alltid allehanda före-
vändningar att lemna arméD, då det skulle blifva träffning. Då skyndade han bort och
återkom icke, förr än allt åter var lugnt, då han kom för att dricka och jubla, om hans
trupper tillkämpat sig seger, eller för att afsätta och afrätta sina krigare om de blifvit
slagna, äfven om de ådagalagt aldrig så stor tapperhet.
En feg man är alltid misstänksam; och konung Eriks misstänksamhet känna vi
allt för väl.
Han trodde ingen, med undantag af Claes Kristerson Horn, den ädle mannen, som
stod liksom den ljuse riddaren vid konungens sida, men som snart beröfvades honom.
Göran Persson, den svarte riddaren, som bibehöll sin plats vid konungens sida, tills kronan
beröfvades honom (konungen), och ledde honom in på mörkrets och hatets blodbestänkta
stigar, samt Katarina Månsdotter, den ädla qvinnan, hvilken var hans skyddsängel, men
som aldrig lade sig i statssaker och dessutom var för svag för att alltid kunna rädda sin
älskade herre från de mörka magternas inverkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
