- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
213

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

213
Och sköto ut snäckor och löpa skutor
Och många stora penningeknutar
Vordo då lösta och gifna dem,
Då de skulle skiljas vid sitt hem.
Och visste ej, när de kommo åter.
Vridna händer och starker gråter
Vardt då af många fruar sedder;
Dock gladdes dem, att det var Guds heder
Som skulle moras af denna färd!
Månget gammalt fädernesvärd,
Vardt då neder från väggen klängdt,
Der det hade många dagar hängt.
De följdes då fagerliga till strand
Och helsades väl och togos i hand;
Mång’ röder mun vardt då kysst,
Som aldrig kysstes sedan, af hjertans lyst.
Somliga sågos aldrig mer,
Af dylik skilnad dylikt sker.
Dem blåste Bön, de seglade dädan,
De hedna redde sig ock medan;
De visste väl, att de skulle komma
Till deras skada och ingen fromma.
De kristna lade der till hamna:
Många otaliga, förgylda stammar
Fingo hedna män der se,
Som mera måtte sörja än le.
Dem kristna gick der väl i hand
De togo sitt banér och gingo’i land:
Deras sköldar läto de der skina
Öfver allt det land, och hjelmar sina.
Katarina läste vidare den vackra skildringen af konung Birgers bröllopsståt, af
den unge hertig Eriks lysande hof, af riddarspelen m, m., hvarom rimkrönikan talar, samt
slutade med dessa hjertliga rader ur krönikan:
Ändock det timar väl understundom,
Att vi se glädje margom lundom.
Det är detta oss gläder mest
Då vi se himlen all som bäst
Skina ren, tager och skär,
Med skinande stjernor satter han är,
Då solen skin’ fager och hvit,
Då hon gifver oss ljus och värme hit,
Då vanast hon skin’ i sin höga stad,
Då hafva vi fröjd och äro glad’,
Han sprider af sig ljusa grena,
De skina öfver all verlden rena.
Så se vi ock hafvet fagert och klart,
Som bure det blomster uppenbart; —
Det tager vårt land i sin blida famn,
Rätt som en syster, vid strand och hamn, —
Vi hafva här hedar och stora mark’,
Der växa blomster och örter stark,
Vi glädjom oss af deras lukt,
Af deras sötma och deras frukt;
Vi glädjom oss af våra skoga’,
Der sjunga foglar all med foga,
Med söta toner och fager sång,
Både nättren och dagen lång;
Vi fröjdom oss vid deras röst,
Vi ha ock sommar, vår och höst.
Detta är vår högsta frygd (— fröjd)
Så är vår natur, vår fosterbygd.
Den sjuke konungen hade blifvit lugn och stilla under det Katarina läste för
honom. Han räckte henne sin hand, dä hon slutade, hvarefter de båda älskande började
att tala kärlekens och hängifvenhetens språk.
Katarina tackade i sitt bjerta Gud, att hon kunde stilla sin sjuke konungs oro
och konung Erik prisade himmeren, som gifvit honom denna qvinna.
* *

*


Vi hafva nämnt, att Katarina Månsdotter var en god qvinna och sin kunglige
älskare, som sedan biet hennes gemål, trogen, samt huld.
Lätt skulle man kunna tro, att denna huldhet varit dikterad af egennytta; men
Katarinas ädla hjerta förnekade sig aldrig och följande berättelse från hennes ålderdom
bör kunna intressera våra läsare.
Så berättar en författare, som kallar sig Samuel Fred;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free