Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
KAP. 6.
Konung Erik XIV:s fall.
Konungen hade inbjudit sina bröder till förmälnings- och kröningshögtidligheterna.
Men de båda hertigarne Johan och Carl hade icke infunnit sig och hertig Magnus satt i
Wadstena och drömde ljufva drömmar om sin hafsfru.
Hertigarne Johan och Carl hade deremot helt annat än tankar på festligheter i
sina hufvuden.
De beslöto nämligen att afsätta sin broder från hans konungavärdighet och sedan
gemensamt taga hand om och styra riket.
Hertig Johan var en misstänksam och rädd natur, hvaremot hertig Carl var en
rättfram krigare, en handlingens man, som aldrig skydde några faror. Han hade ett
häftigt och uppbrusande lynne och en vild kraft bodde i hans sinne. Det kan synas
underligt, att dessa båda bröder kunde göra gemensam sak, då de voro af så olika lynnen.
Men omständigheterna förenade dem fastän af olika skäl.
Hertig Johan hatade af själ och hjerta konung Erik och han brann af begär att
få tillvälla sig magten samt att få hämnas den skymf han lidit genom fängelset.
Hertig Carl deremot vredgades öfver de orättvisor, som konung Erik tillät sina
orättfärdige rådgifvare att utöfva och han önskade att rädda Sverige från förderf.
De båda hertigarne gjorde gemensam sak och den rättvisan måste göras hertig
Carl, att han var fullkomligt viss om, att hertig Joban ville göra uppror tillfölje af samma
skäl som han sjelf.
Han skulle dock inom kort finna, att han af hertig Johan blifvit förd bakom ljuset.
Emellertid hade de båda konungasönerna samlat folk och midt under krönings-
högtidligheterna ankom till Stockholm budskap om, att hertigarne med en stor här tågade
upp mot mellersta Sverige.
I Wadstena bemägtigade sig bröderna hertig Magnus’ silfver och nedsmälte det-
samma, samt läto deraf slå mynt, hvilka de kallade för unionsklippingar. Men de summor,
som de deraf fingo, voro allt för små för deras behof, hvarför de måste se sig om efter
mera mynt. Då lånade fru Martha Sture på Hörningsholm — kung Märtha, som hon
kallades — hertigarne, det silfver som konung Erik skänkt henne efter morden i Upsala
och hvilket silfver ännu inte hunnit blifva återtaget. Af detta silfver slogs äfven mynt,
på hvilka under en konglig krona lästes ett J och ett C sammanbundna inom en lager-
krans. Dessa klippingar kallades blodklippingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
