Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
Han bugade sig djupt och slog sig ned i den beqväma stolen som anvisais honom,
hvarvid fru Märta sträckte ut sin arm och klappade honom på axeln.
Herr Erik, som varit ute, hade ingen aning om fru Märtas samtal med erkebiskop
Laurentius, lika litet som han visste, att jungfru Malin insjuknat. Han kände sig i stället
helt upprymd och drog den slutsatsen af sin moders systers förtroliga vänlighet, att hon
bestämt sig och nu ville delgifva honom sin tillåtelse för honom att äkta jungfru Malin,
hvilkens hand han af hennes stränga moder begärt.
’Det är glädjande för de gamla, skall du tro, min käre Erik,’ fortsatte fru
Märta samtalet, "då man finner, att slägt och vänner trifvas i ens närhet och synerligen
upplifvande är det att kring sig finna ungdom, när man blir gammal och utlefvad, min gosse.’
”Det skall med Guds hjelp dröja länge, innan min ärade fru moster hunnit ett
sådant stadium,” svarade Stenbock.
”Åh, nej, nej,’ suckade fru Märta. ”Jag fattiga qvinna är nu att likna vid en bruten
ekstam, hvars krona vissnat och inte har något annat lif omkring sig, än det, som tel-
ningarna sprida. Ja, det säger jag dig, gosse, jag tycker mig se min egen bild, då jag
ser en mossbevuxen ruin. Det är lif och växtlighet ofvanpå och rundt kring densamma;
men ruinens kärna är uttorkad och hela den fordom fullgoda byggnaden är färdig att
när som helst störta samman. Så är det äfven med mig. Och när nu den ena telningen
efter den andra tages från mig, dels genom döden dels genom giftermål, så står jag snart
ensam och afklädd den prakt, som förut skylt min skröplighet. Ja, ja, så är det. Hå, hå,
ja, ja. Så är det, min gosse; ja, det är inte värdf, att du 1er och vrider dina mustascher-,
ty det är sanning i mina ord. Hå, hå, ja, ja!”
”Min ärade moster gör sig ett nöje af att söka göra sig så gammal som möj-
ligt och vill förneka den ungdomliga kraft, som bor i hennes hjerta,” sade Stenbock.
’Jag vill säga dig,” svarade fru Märta uppbrusande, ’att jag inte är van vid
några motsägelser! ■· När jag säger, att jag är gammal, så är jag det äfven."
Stenbock kände allt för väl sin mors syster för att han skulle fatta något humör
öfver detta anfall. Han bugade sig derför endast stillatigande och slog ut armarne, der-
med tyst kungörande, att han helt och hållet böjde sig under den stränga fruns vilja.
Samtalet ville nu inte taga vidare fart och Stenbock aktade sig visligen för att
bryta tystnaden, ty han visste förut, att fru Märta inte tyckte om att blifva störd i sina
tankar. Det var hon och ingen annan, som skulle återknyta samtalet.
Under denna tystnad öppnades en af dörrarne till gula salongen och en liten
flicka sprang in i rummet rätt fram till fru Märta och lade sitt hufvud i hennes knä,
utropande:
”Den snälla jungfru Malin är så sjuk, så sjuk!”
Det var den lilla Sigrid Wasa, som kom med detta budskap.
’Är Malin sjuk?” utropade herr Erik förvånad och orolig.
”Ja, det är hon,” svarade fru Märta barskt, ”och det är du, som är anlednin-
gen dertill!”
”Jag?”
”Ja, just du och de der dumma kärleksförklaringarne, som du mot mitt förbud
plantat in i flickan!”
”Men —–––-”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
