Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Hjalmar en storskräflare, som hade stora ord i munnen, men ingenting inombords, jag
känner till sådana der, jag.”
Den värda frun flyttade sig under dessa ord till rätta i ländstolen, hvarefter hon sade:
”Fortsätt nu, min käre Erik!”
Stenbock fortsatte:
”Genom Hjalmars och veteranens flitiga bemödanden återvaknade Elsa snart (ill
sans och den gamle bad, som ett barn, de unga om tillgift. Han kunde icke nog höra
Elsas förlåtelse. — Hon smög sig dock ömt till hans bröst och kysste slutligen bort hvarje
moln från den gamles panna och det kraftiga handslag, som Klang och Hjalmar vexlade,
förkunnade, att de åter voro vänner. Allt blef åter lugnt och fridfullt kring veteranen.
Dock smärtade det honom, att han skulle nödgas lägga sin skyddsling vid en annans
hjerta; — ’men,’ suckade han, ’det måste ske, då barnet så vil).’ — Det mörknade redan
och höstqvällen började skymma. Hjalmar steg då upp för att gå, sedan han likväl först
begärt den gamles välsignelse. — Veteranen tvekade, — dock bröt han slutligen tystnaden :
’Drag ut till kamp,’ sade han, ’för kung och land och återkom som segrare och
jag skall «inte tveka att lägga Elsas hand i din. Då vet jag, att du är en man och en
större belöning för ditt mod, än Elsa, kan du aldrig få. — Gå i Guds namn och kämpa
en ärlig kamp och återkom prydd med segertecken och tapperhetsmedalj. En ädelsten i
din lagerkrans skall då min Elsa blifva: ty hon är en äkta ädelsten, så ren och skön, att
du i vida verlden skall hafva svårt att finna hennes like! — Du har hört mitt ord!’
’Tack, gamle man!’ utropade Hjalmar och beledsagade detta utrop med ett äkta
nordiskt handslag. —
’Nu är du min!’ sade han till Elsa och tryckte en brännande kyss på hennes
svällande läppar. ’Ty som segrare tilläde han, återkommer jag, så framt inte en dödande
kula hittar till mitt af kärlek till dig glödande hjerta!’
’Min är du ock i döden!’ svarade Elsa och glädjetårar sipprade fram ur hennes
milda, himmelsblå ögon.
Snart tryckte Hjalmar till afsked Elsas och Klangs händer och inom kort var
han försvunnen bland de höga klipporna. Natten kastade sin svarta slöja öfver nejden
och allt var stillhet, hvila, lugn och ro.
”Jag tar tillbaka min tunna mjöd, som jag ämnade åt din veteran, min käre
Erik,” sade fru Märta.
”Hvarför det, värdaste moster?" frågade Stenbock.
”Kan man tänka sig något sådant, att en gammal krigare skulle tigga och be
en olydig flickslinba om förlåtelse, för det att han vågat vaka öfver henne och förbjudit
henne umgäoge med pojkspolingar! Nej! Hade det varit jag, så hade jag slagit en
skopa vatten öfver günstig jungfrun, så hade bon nog vaknat upp och dessutom skulle
jag hafva drifvit den der Hjalmar Haraldsson på porten, så hade det varit slut med den
kärleken,” väsnades kung Märta.
”Det hade väl ändå varit grymt, fränka,” sade friherrinnan Cicilia.
”Nu blefvo de unga ju lofvade hvarandra och blefvo lyckliga,* ifylde jungfru Malin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
