Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
*Ja, det förstås det,” svarade fru Märta. ”De blefvo lyckliga, men de tänkte
inte pä att de störde den gamles ro. Så är det alltid med ungdomen. Den förbjudna
frukten smakar bäst.”
’Den gamle välsignade dem sjelf,” vågade Cicilia Tre Rosor anmärka.
”Nå-ja, när gubben var en sådan der stackare,” sade frun till Hörningsholm, ”så
var det då hans ensak, att han lät störa sin frid och glädje. Men aldrig skulle jag hafva
gjort det,” tilläde hon.
Stenbock bet sig vid dessa ord i läppen och fortfor:
”Vintern hade redan förgått. Drifvan hade smält, sjöar och floder sprängt sina
bojor, träden löfvades, foglarna qvittrade åter i lundarne och allt var ånyo lif och glädje.
Kriget hade under vintern rasat och många ärofulla bataljer hade blifvit utkämpade.
Mången krigare hade blifvit prydd med äretecken; men ännu fler hade gifvit sitt blod
för fäderneslandet. I trakten kring gubben Klangs stuga hade det hittills varit fridfullt;
dock började det nu äfven der omkring blifva oroligt. En trupp soldater hade derför
blifvit förlagd i denna trakt. Från Hjalmar hade ännu intet kommit till Elsa och Klang.
De visste ej en gång om han lefde, Ofta suckade Elsa oroligt, då hennes tankar flögo
bort till den hon älskade, som vågade lif och blod för kung och land. — En dag på
våren, då solen sken ovanligt varm och luften var ljum och behaglig, flyttade Elsa ut sin
slända utanför stugan. — Gubben Klang var qvar inne i stugan och höll på att feja sina
gamla bågar och pilar, hvilka voro hans trogna vänner och för honom berättade många
slumrande minnen.“ Medan Elsa satt utanför hyddan och spann och lyssnande till trädens
hviskningar och foglarnes sånger, sväfvade hennes tankar bort till den hon älskade. Henne
omedvetet klädde sig hennes tankar i ord. De summo i milda toner fram öfver hennes
purprade läppar. — Stundom stannade hon i sitt arbete och såg begrundande ut i rymden ;
men snart började hon åter att sjunga till sin syssla. — Ack, hur mild och skön var hon
ej nu der hon satt i all sin oskuld, all sin enkelhet. Ej någon flärd visste hon af, endast
det enkla, ljufva behag, som är så eget för den äkta nordiska mön, smyckade henne.
Hon sjöng:
På dig jag ständigt tänker,
Jag dig i hjertat har; —
Månn’ du en suck mig skänker,
Fins du i lifvet qvar.’
’Hur gerna flyr min tanke hän
Till den, som jag har kär!
Hvar finnes du, min ädle vän,
Ack, säg mig, hvar du är!
Rösten bief allt svagare och sländan sköttes allt mattare och mattare och slutligen
afstannade arbetet helt och hållet. Hon log något; men i samma ögonblick tårades hen-
nes ögon. Hon drömde en på samma gång ljut, som smärtsam dröm. Något rörde sig,
— det prasslade i skogen; — hon vaknade upp ur sin dröm! — Hon såg sig hastigt om
— lyssnade; det prasslade åter. — En svag rodnad spred sig öfver hennes kinder, hjertat
klappade hastigt. — Hon reste sig till hälften: ’Tänk om’–––-hviskade hon, men hej-
dade sig åter. — ’Aek, så enfaldig jag är,’ suckade hon efter en stund. — ’Hur skulle del
kunna vara möjligt! —· Han är långt, långt härifrån mm, Hjalmar! — Men detta prassel ?
— Det är blott vindarnes lekar i skogen.’ — Ater kom sländan i gång och snart började
hon åter att sjunga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
