Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
stå sâ nära bröllopet, som de nu tyckas göra, och hoppas, att intet hinder för deras äkten-
skapliga förening mätte uppstå,”
”Tråkigt nog,” sade Stenbock, ”måste jag för att hålla mig till sanningen förklara,
att bröllopet måste uppskjutas.”
”Åh, fy då!” utropade jungfru Malin.
”Låt höra då!” befalde fm Märta.
Stenbock återknöt då berättelsen.
”Hjalmar spådde orätt, dä han sade, att fred nu skulle inträda; ty endast några
dagar efter den nyss skildrade dagen ljöd åter trumman och klingorna måste dragas. Med
bleka kinder, tårade ögon och beklämdt hjerta helsade Elsa Hjalmar sitt farväl, då han
åter drog ut mot de fiendtliga trupperna. — Oskadd och segrande gick emellertid Hjalmar
äfven denna gång ur striden. Men mycket blod kostade denna kamp. Lederna voro be-
tydligt glesare nu, då stilleståndet åter inträffade; ty bland både befäl och manskap hade
döden gjort sina rika skördar. Månget ädelt hjerta hade nu upphört att slå och mången
tapper barm var nu genomskjuten och blodig.
Dyster heden låg af menskoblod begjnten,
Bleka döden der sin högtid hade haft,
Mången ädel bana hade blifvit bruten,
Månget hjerta brustit, som förr slog ai kraft.
Yän och ovän lågo vid hvarandras sida,
Nyss de kämpat mot hvarann’ med svärd i hand.
bin med slocknad blick i dödens frid de hvila,
Bådas själar flyktat till sitt fosterland!
Bys, o menska! Dölj för denna syn ditt öga! —
Skåda dock ditt verk, om dertill da har mod! —
Är en afbild du ai Gud uti det höga? —
Nej, du sudlad är af dina bröders blod.
Då truppen återkom från sin blodiga bana, hade Hjalmar, tillfölje af att manfallet,
bland befälet varit ovanligt stort, stigit till öfverste. — Öiverste Haraldsson hade låtit
sitt regimente slå läger på en öppen plats i skogen i närheten af veteranen Klangs stuga.
Soldaterna värderade mycket sin nye, nnge öfverste och funno i honom en god och för-
träfflig man.”
”Det är ohyggligt detta slagtande,” sade fru Märta. ”Oskyldiga menniskor, hvilka
aldrig gjort någon för när och ieke heller hata hvarandra, drifvas fram i skockar för att
döda eller dödas.”
”Ja, visserligen är det ohyggligt,” svarade Stenbock; ”men då man står i slag-
ordning och ser fienden framför sig, så försvinner fasan och vreden får i stället magt.”
”Hvarför vredgas man?”
”Jo, derför att ens fäderneslands fiender sköfla ens land. Fosterlandet älskar
mannen som sin mor och han ofirar gerna lifvet för att få skydda denna moder. Fasan
försvinner oeh ett svällande mod höjer bröstet. Långt ifrån att vilja draga sig tillbaka,
är man i stället Ifrig att få tränga fram på fienden.”
”Detta är dock djuriskt,” sade grefvinnan Cicilia,
”Ja, må så vara,” svarade Stenbock, ”men det är dock sannt. Raseriet bemäg-
tigar sig hela armén, hvarje man skummar af raseri på samma gång som sjeltbevarelse-
instinkten spelar en stor rôle. Då man ser fienden rusa emot sig, vet man, att man sjelf
måste dö, så framt man icke kan nedgöra sina motståndare. Musklerna spännas och gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
