Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
niques inrättande i början af 1200-talet och till nuvarande tid (början af 1570-talet) till
mycket mer äa 100,000 menniskor och detta pä en mycket liten omkrets. Hvilken obe-
räknelig mäDgd af politiska och andliga brott och fasor innefatta icke delta? Jag har
likväl icke falat om andra händelser än dem, hvilka, allmännast kända, föga behöfva mer
än nämnas för att medelst sin åminnelse väcka en snart sagdt svindlande fasa. Jag har
inte nämnt några af de kanske lika grufliga, det ett mindre antal menniskolif i oräkneliga
små kringströdda flockar på jorden, eller der särskilda individer orättvist gått förlorade.
Dessutom har jag icke tagit med i beräkningen alla formliga krig, som inqvisitionen varit
upphof till. Jag har inte heller nämnt någon af de ännu otaligare händelser, som inte
kostat menniskolif, eller de tillfällen, då statens styresmän eller oftare deras rådgifvare,
då påfvar, prelater eller legioner af deras lumpna tjenare nöjt sig med marteringar, bojor,
fängelser, skamstraff, beröfvande af välfärd, uppehälle, godt namn och rykte, gjort detta
lifvet till ett helvete för alla de personer, hvilka inqvisitorerna inte vågat eller vårdat
sig om att beröfva lifvet. Jag har inte nämnt den särskilda klass af menniskor, hvilka
icke allenast oskyldiga, utan verkligen rättsinniga, blifvit förföljda för sina sanningar och
sina dygder. Och om äfven alla dessa kunde nämnas fulltaligt, hvilka millioner af för-
följda menniskor skulle dock icke återstå, hvilkas namn och öden dött bort med dem
sjelfva, hvilka, förlorade för historien och menniskominnet, ej ens fått Djuta det hopp att
tjena till bevis på mensklighetens lidanden genom otålsamheter och fanatismer.”
Den polske adelsmannen hade stum lyssnat till Lindenkronas allvarliga ord. Hans
ansigte hade mörknat allt mer och mer och ögonen blixtrade olycksbådande.
”Har ni slutat nu?" frågade han, då Lindenkrona tystnade.
”Ämnet,” svarade Lindenkrona, ”är allt för vidlyftigt för att så snart uttömmas,
ty beskrifningen på inqvisitionens grymheter och uselheter skulle om de upptecknades,
upptaga volymer. Men af hvad jag andragit torde ni väl komma till inseende af, att jag,
för min del, så mycket det står i min magt skall motarbeta den katolska religionens åter-
införande i mitt fädernesland.”
Pelgenow avancerade sakta, så att han kom på sidan om Lindenkrona.
Han hade knappast intagit denna ställning, förr än han drog en dolk ur gördeln
och störtade sig öfver amiralen.
Denne hade emellertid märkt försåtet och blixtsnabbt for hans värja ur skidan
och han parerade det. lömska öfverfallet med sådan verkan, att polackens dolk kastades
högt i luften och begrofs sedan i en stor snödrifva.
”Skurk!” utropade Lindenkrona.
Pelgenow hade emellertid hastigt dragit sin krokiga sabel och med dragna vapen
och lågande blickar stodo nu de båda männen midt emot hvarandra.
En minut förgick, utan att någon sade något eller gjorde en rörelse.
Men inom kort störtade jesuiten emot Lindenkrona, hvilken försvarade sig, med
lugn och köld. Det var hans mening att uttrötta och afväpna polacken ; men denne fikade
med sådan häftighet efter sin motståndares lif, att Lindenkrona måste besluta sig för att
äfven göra utfall för att skydda sin person.
Det bief en häftig tvekamp mellan de två ädlingarne på den lilla vägen mellan
Hörningsholms slott och stora landsvägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
