Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Intet ord yttrades af de fäktande; men klingorna rasslade mot hvarandra, under
det att det blixtrade af stålen genom månstrålarne, som försilfrade hela rymden och nejden.
De båda kämparne voro ovanligt skickliga fäktare-och ingen hade ännn kunnat
allvarligt sårat den andre, så väl parerades alla värjstötar och sabelhugg. De hade blott
gjort några obetydliga rispor i hvarandras händer och stuckit små hål på hvarandras
rockärmar.
Men det var alldeles tydligt, att den ene skulle falla, om de finge vara ostörda.
Ty någon pardon gafs inte,
Den polske ädlingen hade anfallit den svenske amiralen för att nedstöta honom
och derigenom göra sig qvitt en motståndare till den katolska tron och isynnerhet jesui-
tismen. Den anfallne svensken hade i början blott försvarat sig; men nu fäktade han
för att döda eller åtminstone för tillfället göra oskadlig en blodtörstig inqvisitionens an-
hängare, som med all magt sträfvade att få det katolska oket åter kastadt öfver det
svenska folkets skullror.
Katoliken hade inte kunnat fördraga att höra sanningen talas, han kunde inte
heller vederlägga de hårda uttrycken om jesuiternas ”heliga list” och inqvisitionens grymhet,
utan han hade i stället genom att förrädiskt och med väpnad hand kasta sig öfver prote-
stanten på ett öfvertygande sätt illustrerat sanningen af dennes ord.
Med hvarje sekund blef striden vildare och de båda kämparne hätskare mot
hvarandra; men ingen var ännu öfvervunnen.
Slutligen öppnades en bakport på Hörningsholms slott och amiral Lindenkronas
väpnare, som sett sin herre gå ut, men ännu icke kommit tillbaka, tittade spejande
ut ur porten.
Han såg intet annat än det månbelysta landskapet och förvånade sig att amiralen
inte syntes till.
Plötsligt ryckte han till och spände upp sina öron och lyssnade.
Han hade hört svärdslag.
”Amiralen har blifvit öfverfallen!” ropade han inåt slottet och ilade ut, vägledd
af vapenrasslet.
Flera tjenare som hört hans utrop och Pelgenows vapendragare och öfriga tjenare,
som äfven saknade sin herre, skyndade efter den springande väpnaren och med dragna
svärd, samt de svärdlösa beväpnade med påkar och yxor kommo snart fram till stridsplatsen.
På det högsta förvånade öfver att se de båda herrarne i handgemäng visste tje-
narne icke, hvad de skulle taga sig till, förrän Pelgenow ropade till sina tjenare :
”Sticken ned den kättaren!”
De polska tjenarne, vana att såsom hundar lyda sin herres minsta vink, störtade
fram för att fullgöra befallningen, hvilken föreföll dem helt naturlig, då de hörde att
amiralen kallades för kättare.
Men de hade inte hunnit fullborda sitt dåd, förr än de öfriga tjenarne med Lin-
denkronas väpnare i spetsen under ett rasande tjut kastade sig öfver polackerna, hvilka
med största möda kunde försvara sig.
Nu blef striden inte så tyst vidare.
Luften, fyldes ^afj skrän’ och svordomar, samt ångestskri och detta larm nådde
snart till slottet, hvars invånare vaknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
