Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
Ett par veckor hafva gått till ända, dä vi äter göra värt inträde på Framnäs och
stiga in i ett rum, som annars alltid plägar vara fridlyst för profana blickar, nämligen
jungfruburen.
Jungfruburen bestod af ett temligen högt rum med ett enda fönster, hvarifrån
man hade den herrligaste utsigt öfver Roxen.
Fönstret var mycket högt, men tillika ganska smalt och detta gjorde att rummet
föreföll temligen mörkt och blef ännu mörkare genom de ekpanelade väggarna och eben-
holzmöblernas färg.
Det var vanligt, att detta rum betraktades såsom en helgedom, hvilken, utom fru
Signe, icke beträddes af andra än hennes döttrar, rummets innevånare, hvilka der uti sin
ensamhet i frid drömde sina oskuldsfulla drömmar och läto sina hjertans tankar spela fritt.
Men denna dag var friden bruten.
Elsa Lindenkrona och hennes syster, samt Hanna Ribbing och ett par andra adels-
jungfrur och friherrinnan Signe voro derinne, hvarjemte Marta och några tjensteflickor
sprungo hvarandra i vägen under mångahanda sysslor.
Det var nämligen i dag Elsa Lindenkronas bröllopsdag.
Den fagra Elsa var den enda, som var stilla.
Hon satt på en hög stol med ett smalt ryggstöd framför en spegel, på hvars glas
hon stundom leende och rodnande kastade sina blickar. Behagens älfvor hade helt visst
stått vid hennes vagga, ty sjelf såg hon nu ut såsom en af dessa andars systrar. Det
fagra ansigtet och den proportionerliga växten gjorde tillsammanlagdt, att hon var en af
sin tids mest tjusande qvinnor.
Hon var nu redan iförd sin bröllopsdrägt. Klädningen var ett dyrbart blått tyg,
hvari guldornamenter och snören voro konstrikt inväfda. Som tyget var mycket tjockt,
så föllo klädningens veck räta och styfva, såsom fallet plägar vara på en mejslad bild.
Kring armar och hals böljade dyrbara brabantsba spetsar och kring lifvet löpte en gördel,
rikt besatt med perlor, hvilken sammanhölls af ett spänne, besatt med juveler, hvarefter
stora flikar från gördeln och lika perlbeströdda, som den, hängde på klädningens framvåd
ända ned till fötterna. Klädningen hade ett mycket långt släp, men framtill var den öppen
och ersattes af en af mjukt sidentyg gjord underklädning.
De små fötterna voro instuckna uti hvita atlasskor försedda med silfverspännen,
besatta med rubiner, på händerna drogos ett par holländska hvita handskar, hvarpå det
Lindenkronsba vapnet var broderadt uti silfver, hvarjemte silfversnodder löpte utefter hvarje
söm och vid venstra sidan samt fästad vid gördeln en näsduk hängde, eller så kalladt
handkläde af finaste holländska kammarduk och kantad med bremerspetsar.
Den fina, hvita florsslöjan fästades vid håret, medelst en dyrbar nål, och flätades
med omsorg kring en tjock myrtenkrans, som hvilade på de rika lockarne, genom hvilka
äfven ett dyrbart smycke glimmade fram.
Det var nu endast kronan som fattades.
Se så, Marta,” sade fru Signe, sedan slöjan och kransen voro fästade på brudens
hjessa, nu får du sjunga en visa för de unga, medan jag går efter kronan.
”Ja gör det, goda Marta, bådo alla jungfrurna med undantag af Hanna Ribbing,
hvilken stod tyst och sluten i ett af rummets mörkaste hörn. — Stackars flicka! Hon
skulle denna dag se föremålet för sin första kärlek förenas med en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
