Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82?
”Älskade moder! Är nu den ljufva stunden inne, dâ du skall sätta brudkronan
på din öfverlyekliga dotters hufvud?”
”Ja, mitt goda barn,” svarade fru Signe oeh tryckte sin dotter till sitt hjerta.
”Må Gud välsigna dig, min älskade dotter! Din moders välsignelse har du i rikaste mått
— men din taders! — Barn! — Din fader kan inte förlika sig med ditt vai af brudgum.”
”Det skall han dock!” svarade jungtru Elsa. — ”Min gode fader! Skulle inte
hau vilja välsigna sin dotter, då han får se, huru öfverlycklig jag är?”
”Ske, såsom du hoppas!” svarade fru Signe suckande.
Men hon qväfde sin suck och omfamnade åter leende sin dotter.
”Och nu, mitt snälla barn,” sade hon åter leende, ”måste vi sätta på dig kronan.
Det är nu på tiden.”
”Ack, så ljufligt!” utropade jungfrun oeh slog tillsammans sina små handskbe-
klädda händer, under det att glädjen strålade ur hennes vackra ögon och leende jagade
leende kring hennes läppar. ”Förr,” sade hon, ”har jag räknat månader, veckor oeh
dagar. I dag har jag räknat timmar. Nu räknar jag blott minuter till den herrliga stund,
då jag blifver den lyckligaste af jordens qvinnor — Butger Kruuses maka — gemål åt
den ädlaste, den tappraste, den båldaste och den skönaste af Sveriges unge riddersmän!
Jag vågar knappast tro på en sådan lycka!”
”Jag skulle önska, att hon vore tyst,” tänkte Marta för sig sjelf och detsamma
tänkte friherrinnan Lindenkrona, emedan de sågo den stackars jungfru Hanna Bibbing
blifva allt blekare oeh blekare under Elsa Lindenkronas lycksaliga jubel.
Hvarjl af brudens glädjeutrop trängde såsom dolkstötar i jungfru Bibbings hjerta.
Derpå tänkte jungfru Elsa i sin glädje inte och hennes moder ville inte heller hindra
hennes glädjeutbrott, på det att det icke måtte komma tårar i brudens ögon på bröl-
lopsdagen.
”Låt mig nu få se på dig på alla håll och kanter, min flicka,” sade friherrinnan
Lindenkrona oeh svängde omkring sin dotter. Vi måste se till att allt är, som det bör
vara, innan vi sätta på dig kronan.”
”Ja, jag tycker, att allt är bra,” sade hon, ”hvad sägen I mina vänner?”
Alla intygade, att det var godt.
”Sätt dig på stolen igen, Elsa, så skall jag göra dig till riktig brud.”
Blyg, rodnande och darrande af lycka intog jungfru Elsa åter platsen på stolen
framför spegeln.
”Gif mig kronan!” sade derefter friherrinnan till sina båda andra döttrar: Signe
och Malin.
De fattade båda i den silfvertallrik, hvarpå kronan låg och buro fram den till
sin moder, hvilken fattade densamma och höll den öfver sin dotters hufvud sägande:
”Gud välsigne dig, min dotter, i det vigtiga kall, du nu går att ikläda dig! Tre-
falt vare dig välsignad såsom maka, mor och husmor! Må du inte tänka dig, att äkten-
skapet är en glad lek, en sak utan ansvar, en lycka utan afbrott, en solskensdag utan
moln! Var för din gemål allt, hvad han har rätt att fordra af dig, enligt ditt äktenskaps-
löfte: Hans vederqvickelse efter arbetet, hans tröst i sorgen, hans trogna följeslagerska
i med- och motgång, hans heder, hans stolthet, hans hus’ lycka och välsignelse. Och
under en varm bön till kärlekens evige Gud, att du måtte så blifva, pryder jag, din ömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
