- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
329

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

329
,dâ vi firande möqvällen, dansade omkring Elsa, var ingen nog lycklig att få sitt ljus tändt
mer än du Hanna Ribbing. Mins du huru vi dansade omkring innan bruden kom in.
Inte veta vi, hvad du tänkte; men nog är jag viss på, att vi andra elfva tänkte helt
annat, än det som står i visan:
Du unga brud! Ut till oss kom
Och dansa sista dansen !
Ännu bland tärnorna sväng dig om!
I morgon bär du kransen,
Men vi, vi dansa fria omkring,
Ingen even,
ingen vän
Skall oss iånga än.
Men du, men du, kom strax till oss ut,
Ditt ljus vi nu skola blåsa ut!
”Ja, jag såg er allt,” sade Elsa skrattande. Jag stod innanför och hade dörren
på glänt och var ifrig att det skulle blifva min tur att komma ut och dansa. — Ack,
hvad det var roligt, då er dans var slut och jag fick komma ut till er, då hvar och en
af eder dansade omkring ett slag med mig, under det att hon blåste ut sitt ljus och sjöng :
Du unga brud! Tag ljus i hand,
Det är den sista gången;
Ty nu i kärlekens blomsterband
Är du så illa tången.
Men vi dansa fria omkring.
Ingen sven,
Ingen vän
Skall–––––––––––”
”Nej, nej, flickor! Hvad är detta för barnsligheter,” sade nu friherrinnan Signe,
som tyckte det vara synd om jungfru Hanna, hvilken på detta sätt tvangs att ånyo genom-
Iefva gårdagens händelser, hvilka hon då bestått med verklig heroisk uthållighet.
Men den glada bruden fortsatte icke förty:
”Roligt var det äfven, när fruarna sjöngo:
Kom, tänd ditt ljus, du jungfru skön
Och klart skall ljuset brinna.
Den, som ej lyssnar till kärlekens bön,
Skall aldrig lyckan finna,
Men eget hus och fulltrogen vän,
Eget hus, egen vän,
Egen make, egen vän,
Det får, det iår, det iår den
Som först har ljuset tändt igen. —
Emellertid hade friherrinnan tagit jungfru Hanna vid handen och fört henne åt
sidan af rummet, samt hviskade till henne tröstens ord och bad henne stanna uti sin höga
loftsbur under bröllopsglädjen, emedan friherrinnan trodde, att hon, (jungfrun) icke skulle
kunna härda ut under vigseln och bröllopsglädjen.
Jungfru Hanna tackade för defta råd, men sade sig dock vilja vara med och
lofvade stålsätta sig, så att ingen skulle märka hennes hjerteqval.
”Gör, som du vill, mitt barn,” sade friherrinnan Lindenkrona, ”men skyll dig sjelf
om du ångrar dig.”
Derefter lemnade hon jungfruburen och begaf sig till sin gemål.
Då hon kom in till honom, fann hon hos honom Tor, hvilken hjelpte honom med
hans klädsel och just höll på att blåsa dammet af de yfviga strutsfjädrarne i sin herres
barret, hvilken hörde till uniformen.
Friherrinnan talade med sin gemål om Hanna Ribbing och frågade, om han inte
ansåg, att man för hennes egen skull borde förbjuda henne att öfvervara vigseln, då man
visste, huru varmt hon var fästad vid Rutger Kruuse, som nu skulle blifva en annans gemål.
Wasaättlingarne 28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free