Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
fick se en mängd tomtar komma bärande till hans lada med hvar sin rågkärfve. Bland
tomtarne var det en, som inte var större än bondens tumme och som bar ett sädesax
på axeln.
’Inte behöfver du pusta så mycket, din börda är inte stor,’ sade då bonden till
honom. Men de öfriga tomtarne svarade:
’Hans börda är öfver hans krafter; ty han är endast nattgammal; men hädanefter
skall du få mindre.’
Från den dagen försvann all välsignelse från bondens gård och slutligen blef han
så utarmad, att han måste taga till tiggarstafven. Det är farligt att vara oförnöjsam,
barnet mitt. På julafton bör man sätta ut en skål med gröt åt tomtarne. Det tycka de
om. I en by lågo tvänne hemman tätt intill hvarandra, Vid det ena var det en tomte,
som på julaftonen plägade undfägnas med hvit gröt och honung. En gång var gröten
varm, när den sattes ut, så att honungen smält och runnit till botten på skålen. När
tomten kom till stället, men inte fann det vanliga honungsdoppet, blef han så vred, att
han gick ut i fähuset, och vred halsen af den bästa kon. Derpå gick han tillbaka och åt
upp gröten, samt fann då honungen på botten af skålen. I ånger öfver sin gerning bar
han det dödade kreaturet till granngården och ledde derifrån en likadan ko och insatte i
båset i stället för den dödade. Medan tomten var borta, hade qvinfolken i den förra
gården varit i ladugården och sett, att båset var tomt. Jemrande och gråtande sprnngo
de in att omtala det för karlarne; men när dessa kommo till fähuset, stod den försvunna
kon lefvande i sitt bås. Dagen efter fingo de höra, att en ko dött i granngården. Då
förstodo de, huru saken hängde tillsammans och att det var tomten, som gjordt detta.
På ett annat ställe märkte husmodern, att hennes hvetemjöl varit ovanligt drygt. Ehuru
hon ofta tog af det till hushållet, minskades inte förrådet, utan tycktes snarare ökas. En
dag, när hon gick till boden, såg hon genom dörrspringan en tomte derinne, som siktade
allt, hvad han förmådde. Som hon tyckte, att han hade dåliga kläder, sydde hon en ny
klädning och hängde på mjöllåren, samt stälde sig på lur för att få se, hvad tomten skulle
tycka om sin nya drägt. — När tomtem kom fram, såg han på de nya kläderna, hvarpå
han utbytte dem mot sina trasor. Men då han åter började att sikta och fann att mjölet
dammade ned de granna kläderna, slängde han sikten i vrån och sade:
’Junker är granner, han sig dämmer, han siktar aldrig mer.’
Man får inte oroa tomtarne på något sätt, utan låta dem vara och med tack-
samhet mottaga deras gåfvor. Och nu önskar jag henne, barnet mitt, tomtebolycka, det
vill säga, jag önskar att riddar Rutger Kruuse och hans gemål måtte få bofasta tomtar i
sitt hus och af dem bli beskärda helsa, trefnad och förnöjsamhet i alla sina lifsdagar.”
Nu tystnade Marta. —
”Att inte Rutger kommer?” sade Elsa frågande.
”Ja, han dröjer bra länge. Här har jag nu suttit, länge nog och pr’atat. Vill
hon, barnet mitt, att jag skall höra efter honom.”
”Ja, gör det, goda Marta,” svarade Elsa.
Marta gick.
Det dröjde, innan hon kom tillbaka och den unga makan försänktes i stor oro,
fruktande att något händt hennes gemål.
Ja, det hade verkligen händt någonting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
