Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Redan samma dag på eftermiddagen lemnade de båda väninnorna med sin eskort
hufvudstaden oeh begåfvo sig tillbaka till Framnäs.
Då de efter en ganska besvärlig resa kommo tillbaka till fru Elsa Kruuses fäder-
negård, funno de derstädes herr Erik Stålkrona, Helge Stålkronas fader och således Hanna
Ribbings blifvande svärfader.
Han hade äfven varit bjuden på bröllopet, men inte kunnat komma på utsatt dag,
utan anländt samma dag, som Elsa och Hanna hade lemnat Framnäs.
Han hade blifvit på det högsta bestört, då han fått höra, att brudgummen blifvit
fängslad och han beslöt att stanna vid Framnäs, till dess att han skulle få veta, huru
underhandlingarne hos drottningen slutat.
Som han inte såg till sin son, så tog han för gifvet, att han eskorterat damerna,
hvilket han på det högsta gillade. Han var så viss derpå, att han inte ens framkastade
en fråga derom.
Slutligen kommo Elsa och Hanna tillbaka till Framnäs.
Då Stålkrona erfor, att det misslyckats hos drottningen, sade han till Gustaf
Lindenkrona:
”Du måste tala med konungen och medla för din måg!”
”Nej, det gör jag inte!” svarade Lindenkrona med fasthet,
”Hvad vill detsäga? Vill du inte bedja för din dotters gemål?” fortsatte
Stålkrona.
”Nej!” svarade Lindenkrona.
”Det är orätt af dig,” sade Stålkrona. ”Detta liknar en förföljelse. Jag har
länge vetat, att du varit gramse på Kruuse, men aldrig kunde jag tro, att du förföljde honom,
allraminst sedan han blifvit förmäld med din dotter.”
”Jag förföljer honom inte,” sade Lindenkrona.
”Märkvärdigt ser det likväl ut.”
”Jag fäller inte ett enda ord, som skulle kunna skada honom; men jag vill
inte heller sätta min familjs väl på spel genom att försvara honom och bedja om nåd
för honom.”
”Hvarför?”
”Jag har,” fortsatte Gustaf Lindenkrona, ”länge fruktat, att det skulle gå honom
illa och derför har jag äfven motarbetat min dotters dåraktiga tycke för honom.”
”Jag har funnit Rutger Kruuse, som en ärbar riddersman,” sade Stålkrona.
”Ja, det är han, derom är intettvifvel; men man får inte vara så frispråkig och
sjelfständig, som han är, om man i dessa tider sätter värde på att få behålla sitt hufvud
på halsen. Att uppenbart lägga sig ut för honom, det vore detsamma, som att störta
mig sjelf hos konungen,’ emedan hans majestät då skulle tro, att jag delade min mågs
tänkesätt, hvilket jag äfven i själ och hjerta gör; men försigtigheten bjuder mig att inte
lägga detta i dagen. — Åhnej! Hittills har jag förstått att akta mitt skinn och jag
hoppas äfven att kunna göra det fortfarande; detta ehuru mina herrar söner sätta upp
sina hufvuden väl högt emot den fördömda liturgiska rörelsen.”
”Men tänk på din dotter, bror Lindenkrona!”
”Min dotter tager jag tillbaka i mitt hus, till dess att hennes man slipper ut ur
fängelset. Skulle deremot det värsta inträffa och Rutger mista sitt hufvud, så–––––-*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
