Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Följande morgon vid solens uppgång väcktes de resande samt herfigarne Mag-
nus och Carl på Arboga slott och inom kort voro de på väg till Stockholm.
Denna morgon var en af de herrligaste sommarmorgnar, man gerna kunde se.
Värmen var inte mycket besvärande, emedan luften blifvit atkyld genom ett stilla regn,
som fallit under natten. Foglarne sjöngo, insekterna surrade, vågorna glittrade, blom-
morna doftade och hela naturen var stämd i den ljufvaste harmoni.
Hertig Magnus red tyst och sluten; men hertig Carl och herr Erik Stålkrona
samtalade lifligt i olika ämnen, hvaremot de båda fruntimren voro alldeles tysta. Deras
ångest var så stor, att de inte märkte naturens skönhet och att deras tungor voro
fjettrade.
Utan några hinder kommo de resande så långt att de flngo hufvudstadens mu-
rar i sigte.
Då flngo de se tvänne ryttare: En riddersman och dennes väpnare.
Dessa redo inte så fort; men riddersmannens häst syntes vara mycket svår att
tygla; troligen var det en unghäst, som ännu inte hunnit blifva fullt inriden. Den ena
stunden stegrade han sig och den andra stunden slog han bakut; men riddersmannen syn-
tes vara en van ryttare; ty han satt såsom gjuten vid hästryggen.
Men plötsligen inträffade en olycka.
Den omtalade sprakfålen stegrade sig och riddersmannen kom troligen att
luta sig något bakut, ty hästen tog öfverbalansen och begrof sina ryttare under sin kropp,
samt blef liggande orörlig med riddersmannen under sig. —
Väpnaren satt genast af och sökte aflägsna hästen och framdraga sin herre. Men
hans krafter räckte inte till. Djuret låg orörligt.
De resande ilade hastigt fram och genom deras bistånd lyckades man flytta
hästen, hvilken slagit tinningen mot en spetsig sten och dött på fläcken, från den under
liggande ryttaren, som var till utseendet liflös.
”0, fasa!" utropade herr Erik Stålkrona. ”Det är Helge, min ende älskade son!”
Man skaffade vatten ur en närliggande källa eller bäck och vid begjutningen
deraf vaknade den skadade, hvilken dock inte kunde resa sig upp, icke ens med hjelp.
— Hans rygg var afbruten.
Han blef sakta upplyftad på en i hast anskaffad bår, hvilken gjordes af Tor och
en af de andra tjenarne genom att sammanfläta böjliga pilqvistar med hvarandra, och i
denna bår blef han buren framåt vägen och slutligen in uti en stuga vid vägen, der den
gamle pistolsmeden Göran Mörk bodde.
Först under färden dit fick herr Helge sin uppfattning tillbaka och han igenkände
sin far och sin fästmö, samt förundrade sig öfver att finna dem hos sig. Men han uttryckte
ingen glädje deröfver utan utropade i stället i vredesmod:
”Hafven I kommit hit för att döma och fördöma mig?”
”Hvad säger du, käre Helge?” frågade herr Erik under djup sorg.
”Hafven I,” fortfor herr Helge, ”lagt eder i försåt för mig och skrämt min häst,
på det att jag inte måtte hinna fram till staden och der kunna fullborda mitt uppsåt?”
”Lugna dig, Helge!” bad herr Erik. ”Du är förvirrad genom det slag du fått,
när hästen störtade med dig.”
Wasaättlingarne. 29 b
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
