Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
”Konung Erik är död!” svarade kuriren.
Konungen for med banden öfver pannan och med darrande händer bröt han si-
gillet och läste brefvets innehåll, hvilket uppskakade honom till den grad, att han måste
föras i säng. — Samvetsqvalen öfver brodermordet uttogo sin rätt.
Konungen tillkallade dagen derpå Johan Henriksson och några andra af bevak-
ningen vid Örbyhus och då de hunnit till Stockholm lät han dem författa en skrift, hvari
det hette, att den kunglige fången dött tillfölje af en lång och tärande sjukdom och denna
lögnaktiga skrifvelse lät konungen uppläsa från rikets predikstolar.
Hertig Carl kände sig mycket illa berörd af, att icke konung Johan befallt några
af riksens råd att vara hos deras broder under hans sista sjukdom och han skref i vredes-
mod till Johan:
”Gud hafver i vår broders person satt oss, som qvarlefva, en spegel och var-
nagel före, att icke företaga något emot hans gudomliga bud och vilja. Säll är den, som
blifver vis af en annans olycka. — Ändock vi å vår sida ingen tvifvel hysa, att ju vår
broder genom en rätt naturlig död afsomnat, likväl frukta vi, att många både inom och
utomlands skola fast annorlunda tänka, nämligen att han genom onda menniskors tillskyn-
dan är afdagatagen. Efter vårt betänkande hade det derför både för eders majestäts, vårt
och fleras goda namn och rykte varit godt och rådligt, att vid den tid, då vår broders
svaghet började ökas, några ansedde män utom och inom rådet hade blifvit sända till
Örbyhus och sett alla lägenheter vid hans aflidande. Men, efter så ej skedt är, vilja vi
låta den meningen fara. Vi vänta dock förvisso att eders majestät låter hans döda le-
kamen en hederlig begrafning bekomma, sådan hans person anständig är. Förrän den
skedde, sågo vi gerna, att hans majestät ville oss derom tillkännagifva.”
Men konungen brydde sig inte om detta bref. Han underrättade icke hertigen
om konung Eriks begrafning, förr än efter, sedan den var gjord. Han förföljde sin broder
äfven efter döden, inlade hans kropp i en kista af ohyflade bräder och insatte densamma
i ett oansenligt grafhvalf i Westerås domkyrka, samt lät rista utanpå detsamma, sedan det
blifvit igenmuradt:
”Riket är förvändt och vordet min broders. Åf Herranom är det hans vordet.”
1 Konungaboken, kap. 2, v. 16.
Ännu mera uppretad än tillförene blef hertig Carl öfver detta beteende och skref
ett nytt bref:
”Oss för sanning berättadt,” skref han, ”att konung Eriks lik skall vara satt i
ett oansenligt rum och inhägnadt med ohyflade bräder. Det synes efter vårt betänkande
som vår broders döda kropp väl hade kunnat få en bättre begrafning. Han var dock
vår broder, af konungslig härkomst och sjelf en smord och krönt konung, den der med
allt det onda, han Gud bättre, råkade bedrifva, dock mycket godt och manligt i sitt re-
gimente uträttat. Ändock han, sorgligt att ihågkomma, varit både eders majestäts och
vår fiende, så tro vi för vår person, att all den fiendenskapen bör vara fullkomligen för-
låten, då själen skiljes från kroppen. Det är ingen berömmelse att fiendligt förfölja en
död kropp i grafven; ej heller sköter den döde derom. Men de, som efterlefva akta der-
uppå och taga sig tillfälle att förtala och utskrika slägtingarne. Sådant hade vi gerna
förekommit, derest vi efter vår begäran blifvit förut rådfrågade, Men emedan det ej
skedde, böra vi för Gud oeh alla menniskor, vara härutinnan ursäktade, såsom vi hoppas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
