Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
sitt rum och hon lemnade honom en nyckel till en bakport ledande till hennes faders träd-
gård, hvarest hon lofvade att möta honom sista natten före hans resa till armén för att
höra, hvad han kunde anföra till sitt urskuldande för en plan, som uppväckte hen-
nes ovilja.
Man behöfver icke beskrifva verkan af detta besök. Ivan blef inom mycket kort
tid återstäld och färdig att kasta sig för Feodoras fötter, hvarom han underrättade henne,
begagnade sig af den nyckel, som hon gifvit honom, och hade, icke ett, utan flera natt-
liga samtal med henne i hennes faders trädgård. — Han förmådde henne att aflägsna
sitt misstroende till hans ära. Hon började småningom lyssna till hans försvar, såsom
den enda utvägen till vinnandet af deras önskan. Slutligen gaf hon sitt samtycke till en
flykt och de båda älskande begåfvo sig hemligen på väg till Kurland.
Ivans uppsåt var rent och han bemötte Feodora under den långa resan på ett
sätt, som gjorde honom all heder. Feodoras aktning och tillgifvenhet blefvo derigenom
ökade; men hon kunde dock icke undgå att känna en hemlig förebråelse för sitt upp-
förande mot sina föräldrar, som hon lemnat. Derför kände hon sig ofta orolig.
Så snart de kommit till Mitau, en stad i Kurland, hvarest Walmore hade sin förut-
nämnde rike slägting, besökte han denne; men lemnade Feodora qvar på värdshuset.
Gubben tog emot honom med öppna armar och visade sig mycket glad, ända till
dess att Walmore började anhålla om hans godhet och beskydd för ett fruntimmer, som
låg honom om bjertat, mera än allt annat i verlden. — Då denna anhållan blifvit fram-
stäld, ändrade gubben ton. Alla vänskapsbetygelser förvandlades till förebråelser. Gubben
sade sig hafva väntat att få se honom som en ärlig man, men icke som en qvinnoförförare
och dessutom kunde han icke tänka sig, att en qvinna, som finner för godt att mot sina
föräldrars samtycke flacka kring i verlden med en ung man, icke vore något helgon.
Slutsumman var, att han förbjöd Ivan att vidare komma inom hans dörr, så länge han
hade någon gemenskap med denna qvinna.
Då Ivan kom tillbaka till värdshuset, kunde Feodora i hans ansigte läsa sitt öde.
Han sade i början ingenting, men omfamnade henne ångestfullt, under det att djupa suckar
banade sig fram ur hans bröst.
"Jag förstår alltsammans,” sade Feodora. ”Vi äro olyckliga och det är ett rätt-
vist straff af en förtörnad himmel. Jag har gjort mig delaktig i ditt brott, då jag låtit
öfvertala mig att följa din obetänksamma plan, som störtat oss båda i elände. Men mitt
hjerta är för ömt för att jag med förebråelser skulle vilja öka tyngden af dina bekymmer.”
De olyckliga flyktingarne förnötte dagen och största delen af natten med fun-
deringar och dystra tankar, utan att finna någon utväg till sin räddning. Det ena för-
slaget aflöste det andra. Först emot morgonsidan sökte de någon hvila. — Ivan föll i
tung sömn och vaknade icke förr än ett godt stycke fram på dagen. — Det första, han
då blef varse, var ett bref, som låg på golfvet invid dörren. Han skyndade att taga upp
det och läste:
”Min älskade Ivan!
Ändtligen har en lycklig tanke fallit mig in, för hvilken vi böra hembära him-
melen lof och tack. Alla våra uträkningar om en tillkommande lycksalighet voro falska
skuggor, som nu försvunnit och i deras ställe skulle ett verkligt elände blifva vår lott,
om vi icke skiljdes åt. Min flykt skall tjena till din räddning och med tiden återställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
