Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
större olycka — bade du försvunnit, utan att lemna något spår etter dig. Jag hade der-
för icke något hopp om att vidare kunna träffa dig.” —
”Arma Feodora! Hvad du bar fått lida!” sade Ivan.
*Ja,” svarade hon, ”du kan lätt föreställa dig min ångest och förtviflan öfver mitt
olyckliga öde i detta ögonblick. Jag visste inte, hvart jag skulle gå, eller hvad jag skulle
taga mig till. Jag vandrade omkring utan någon viss plan eller föresats, jag tänkte lägga
mig ned och dö af hunger, när mina trötta ben inte längre skulle kunna förmå att bära
mig. — Det dröjde inte heller länge förrän den stunden kom, då jag var alldeles oför-
mögen att gå. Jag satte mig då på stranden vid en liten å och derifrån sände jag några
matta suckar till himmelen för din välgång, min Ivan, och trodde, att mitt sista andetag
var nära.’ I detsamma kom en vagn framrullande på vägen. Kusken ropade till mig att
jag skulle laga mig ur vägen; men jag hade inte mera styrka att resa mig upp. Ett frun-
timmer, som satt i vagnen betraktade mig med medlidsamma blickar. Hon frågade, hvem
jag var; men jag kunde inte svara annat än genom mina tårar. Hon steg då ur vagnen
och räckte mig sin hand för att bjelpa mig upp från vägen. Med de vänligaste ord sökte
hon uppmuntra mitt bjerta och bad mig att taga plats i vagnen och följa henne till nästa
gästgifvargård, hvarjemte hon lofvade att gifva mig all den bjelp, hon kunde. — Ett så
ömt och vänligt bemötande kunde inte annat än muntra mitt utmattade och beklämda
bröst. Jag sökte, så mycket jag förmådde, att betyga henne min erkänsla och antog hennes
anbud utan att besinna mig. Jag gjorde henne under vägen förtrogen med mina öden och dolde
för henne ingenting med undantag af mitt och mina föräldrars namn. Hon förde mig med
sig inte blott till nästa gästgifvargård, utan ända till hennes hem och behandlade mig der
med en systers’godhet. Men — döm om min olycka och min bestörtning — då jag upp-
täckte, att hos detta i alla afseende fullkomliga fruntimmer saknades den’dygd, som utgör
vårt köns förnämsta prydnad. — Jag tänkte flerfaldiga gånger att skilja mig från hennes
farliga sällskap; men hennes intagande umgänge och heDnes obeskrifliga godhet emot mig,
som var i nöd och inte egde någon tillflykt, döfvade känslan af min farliga belägenhet och
hindrade verkställigheten af min föresats. Med ett ord jag stannade qvar ... och–––-
jag blef — — — olycklig!”
Här slutade hon sin berättelse och grät öfvermåttan.
”Beklagansvärda Feodora!” sade då Ivan. ”Om du ännu eger nog känsla för
dygden för att med ånger och blygd tänka på din nuvarande belägenhet, så lär du inte
vara obenägen att följa mina råd. Fiy då, min förlorade, min återfunna vän. Fly undan
lastens och lustans förderfliga hemvist! Ofvergif denna förblindande prakt, denna skim-
rande lockmat, som förstört så många rena hjertan. Sök att i fattigdomens låga hydda genom
ånger och tårar blidka en förtörnad himmel och låt din trogne Ivan föra dig tillbaka
>n på dygdens stig.”
”Ja, min ädelmodige vän,” svarade den bedröfvade Feodora, ”jag anropar himlen
till vittne öfver min uppriktiga ånger. Men — hvart skola vi fly? —”
Just som hon yttrade dessa ord trädde öfverstelöjtnanten in i rummet.
Efter några ögonblicks tystnad och sedan han med förundran betraktat Feodora
och Ivan, närmade han sig till den sistnämda och utropade:
”Hvem har fört dig hit, slyngel! Huru kan du understå dig att utan befallning
träda in i mina rum! Packa dig på dörren!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
