- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
375

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon kunde väl icke uti sin första sons, Frans, tid tillegna sig regimentet, efter-
som han var äldst; men emedan samme herre befanns vara ganska ung och utrustad med
svag helsa och klent förstånd, så fordrades det ett råd, som skulle bestå af flera personer,
och hvilket råd i hans namn skulle förvalta regeringen. Eiket blef vid denna lid deladt
uti tre stora partier, för det första af dessa partier voro hertigarne af Guise hufvudmän,
för det andra den store connetabeln af Montmorency och för det tredje prinsarne af blodet,
hvilka påstodo sig hafva största rätten till riksförvaltningen.
Den listiga drottningen märkte sig straxt vara för svag för att kunna hålla ba-
lansen emot dessa stora partier på en gång, helst hon ännu kände sig främmande och
hade mycket litet anhang i riket. Hon beslöt derför att hålla sig till ett visst parti och
utvalde det guisiska huset; men i och med detsamma stälde sig prinsarne af blodet i
harnesk mot henne och hon mot dem. Ehuru konungen af Navarra var deras anförare,
förlitade de sig dock mest på prinsen af Condée, eftersom han egde både största kapacilé
och hjerta. De sökte väl straxt att bringa drottningen på sin sida, men hon fann för
sin del mera uträkning med att hålla sig till det parti, som hon en gång utvalt och af-
spisade derför prinsarne med fagra ord och löften. Hon förmådde konungen af Navarra
att vara franska prinsessan Elisabeth följaktig till Spanien, på det att hon (drottningen),
utan några egentliga hinder, skulle kunna företaga sig, hvad hon ville. Hennes hopp slog
dock härutinnan felt; ty prinsen af Condée beväpnade sig ännu mera mot det guisiska
partiet. Han öfverlade äfven med den store amiralen Coligni, huru man bäst skulle kunna
hålla drottningen stången och göra hennes parti så mycket afbräck som möjligt. Beslut
blef taget, att alla som tillhörde den så kallade hugenottska religionssekten skulle värfvas
på prinsarnes sida. Detta gick äfven lätt för sig. På detta sätt hade detta parti ansen-
ligt förstärkt sig vid Amboise och der satt sig till motvärn; men alla deras anstalter blefvo
upptäckta, trupperna slagna och skingrade, samt prinsen sjelf tillfångatagen och förd till
slottet Amboise. Der började man mot honom en process, vid hvilken prinsen förlitade
sig på sin höga börd, hvarför han ock med frimodighet inlät sig i den nämnda processen.
Drottningen deremot var villrådig om, hvad hon skulle göra med fången. Hon beslöt dock
slutligen att gifva honom lös under den förevändning, att man tviflade på, att han var
delaktig i det hugenottska upproret.
Drottningens ömhet syftade emellertid endast deruppå, att hon sjelf skulle få be-
hålla regeringen och derför smickrade hon än det ena, än det andra partiet. Hon be-
väpnade sig alltid mot den, som hon ansåg svagast, och man tror, att hon inte skulle
hafva dragit i betänkande att afsvärja den romerskt-katolska religionen, om hon hade sett
någon fördel i en sådan handling. Så ostadig var hon städse, endast för att sjelf få hafva
högsta magten.
Kort efter prinsens lösgifvande förklarade hon sig offentligen för den romerska
religionen ehuru hon nyss förut ansetts och ansågs såsom hugenotternas hufvud. Amiral
Coligni gjorde på samma sätt. Han hade länge hemligen varit hugenotterna tillgifven.
Konungen af Navarra var vankelmodig, hvarföre partiet icke satte sin fulla lit till honom,
utan betjenade sig endast af hans namn såsom den förste prins af blodet.
Uti denna usla belägenhet, som riket då var, fann regeringen för godt att samman,
kalla ständerna för afgörandet af de religiösa tvisterna. Emellertid kunde prinsen omöj-
ligen lefva fredligt, utan satte ånyo allting i rörelse, samt ville med de sina intaga staden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free