Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
Jungfru Elisa började högljudt klaga oeh föll Anna om halsen, och herr och fru
Bielke skreko mot hvarandra, då amiral Lindenkrona kom in genom trädgårdsdörren.
Amiral Sigge Lindenkrona hade varit fru Ingrids förmyndare, då hon var helt
ung. Detta förtroendeuppdrag hade han fyllt som en man; men då han uppmanade sin
vän, Gustaf Bielke, att gifta sig med sin myndling, så gjorde han ett svårt missgrepp,
hvilket han länge försökt att rätta genom att stålsätta herr Gustaf, samt genom att söka
göra fru Ingrid ödmjuk.
Då han nu- kom in — han hade, som vi minnas, fått herr Gustafs kallelse att
infinna sig — och hörde det myckna bråket, så utropade han på det rättframma sätt, som
var honom eget och som dessutom är ganska naturligt för sjömän:
”Det var ett himla väsen! Hvaraf kommer det?”
»God dag, min vän!” svarade Bielke. »Jag kan inte svara på din fråga, ty jag
vet verkligen inte, hvarför man bråkar så hiskligt.»
Lindenkrona vände sig då till fru Ingrid och sade:
»Skall detta hus ej ega ett ögonblick af lugn, när som det annars borde vara ett
paradis? Jag ger mig döden på, att jag aldrig mer skall komma in i denna grälstuga!"
”Ja, så mycket bättre!" utropade fru Ingrid bittert.
"Bäste onkel!» sade jungfru Elisa och räckte Lindenkrona sin hand. »Jag vill tala
om orsaken till detta bråk."
"Ja, du är alltid min rara flicka," svarade Lindenkrona och slog sin arm om
Elisas lif. ”Hur är det nu?”
"Jo, mor har sagt hårda ord till min Anna!”
»Hårda ord!” rasade fru Ingrid. »Hårda ord! — Allt för milda hafva de varit!
Hon borde för länge sedan hafva blifvit förvisad från detta hus, den der slinkan!”
"Edra hårda ord, nådig fru,” sade Anna med värdighet, "krossa mig. Jag har
inte förtjenat dem och beder eder spara dem, samt gifva er sjelf den aktning, som jag
städse velat lemna eder. — Jag går! Gud välsigne detta hus!"
Hon tog några steg åt dörren, men jungfru Elisa kastade sig om hennes hals och
Bielke aade befallande: ’
”Anna blir qvarl”
Hon stannade.
»Ja, ja," sade fru Ingrid försmädligt till sin man, "förlusten af den der juvelen
skulle allt vara mycket svår för er! Det tillhör väl mig att fara!"
"Ja, det vill jag säga dig Ingrid,” utropade Lindenkrona, "tag inte illa upp, men
vore jag din man, så skulle jag svara på dina ord: Far till Blåkulla!"
"Ni är hans vän!" rasade fru iDgrid. "Ni! Ni! Nej, jag tviflar på, att han har
en värre fiende än ni är!"
"Ja, det är rätt,” svarade Lindenkrona. "Det inser jag först nu, ty jag är ty-
värr skulden till, att ni blef hans maka! Då du var min myndling, Ingrid, gjorde jag
allt för att förena eder. Jag gjorde detta i den frommaste mening. Jag trodde mig
skapa det lyckligaste par, då jag sammanförde dig med Gustaf. Men grufiigt har jag
blifvit bedragen och jag har gjort min gamle vän den största ofjenst. Men han är man
och han fattar väl en gång de tyglar, som han släppt och låter sitt öfvervälde komma
till sin rätt!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
