Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
”Det är rätt! Men fäll nu inte ned tonen i samma ögonblick, som din hustru
visar sig.”
Anna svarade herr Gustaf, att hon ansåg sig vara skyldig att lemna hans hus.
Hon skulle nog för egen del kunna härda ut, sade hon, men hon trodde, att det inte
skulle blifva fred och lugn i huset, förrän hon vore borta och derför var det hennes fasta
beslut att draga sig tillbaka.
Jungfru Elisa badade i tårar, då hon fann, att Annas beslut var oryggligt,
^nna förklarade, att fastän hon nu gick, så lemnade hon sitt hjerta qvar hos
den familj, inom hvilken hon njutit så många välgerningar, oeh hvilken hennes fader tjenat
i sm krafts dagar. Derefter tog hon afsked och beredde sig att gå.
Då fattade jungfru Elisa henne om halsen och sade med liflighet, att hon skulle
följa sin väninna hem till dennas far och bad herr Gustaf om tillåtelse, att dagligen få
besöka henne.
”Ja,” svarade han, ”det får du göra, så ofta du har lust.”
”Tack, gode fader!” sade hon och kysste herr Gustafs hand. ”Då blifva vi än-
dock icke skiljda, Anna!” utropade hon derefter och följde sin väninna ut.
”Min lilla dotter! Hon har ett beundransvärdt mildt behag,” sade Bielke till
Lindenkrona, då flickorna försvunnit.
”Ja,” svarade Lindenkrona, ”hennes blifvande make kommer helt visst att blifva
mera nöjd med sin hustru, än hennes far med sin.”
Jag hoppas det, tänkte Bielke för sig sjelf; men han svarade ingenting.
Lindenkrona fortsatte derför:
”Jag kan inte förstå, huru du kan lida din hustrus sinnelag, Gustaf.”
”Käre vän,” svarade Bielke. ”Hon har äfven en bättre sida. Hennes natur be-
står af två stridiga magter: Stridslusta och dygd. Jag älskar henne ömt, såsom det an-
står en äkta man att göra och jag kan försäkra dig, att, om hon skulle blifva ännu mera
stolt och orättvis — —
”Säg grälsjuk och svartsjuk!” —
”Som du vill! Jag skulle dock bemöta henne med samma godhet, som hittills.”
”Du är ett får! Ursäkta det ordet.”
”Käre bror! Hon har fått en öfverspänd natur, det rår hon ju i det hela taget
inte för. Hennes fel är, att hon inte lärt sig lägga band på sina känslor. Men jag vill
icke heller klandra henne för det. Hon blef tidigt föräldralös och främmande uppfostrare
förmå ej detsamma som köttsliga föräldrar. - Jag kan inte fördöma henne. Jag beklagar
henne blott och skänker henne föröfrigt den kärlek, som jag är henne skyldig.”
”Jag vill säga dig, att du är skyldig att uppfostra din hustru, då hon inte förut
blifvit det. Och du kan väl aldrig komma och säga, att det är en ljuf känsla, som hon
hyser för dig. En sådan kärlek kan väl inte heller vara behaglig för dig.”
”Nej, visst inte. Men hennes känsla, som bryter ut i storm emellanåt, är född
och närd af ömhet för mig. Men denna storm skall lugna sig och upplösa sig i frid ge-
nom tidens magt, min egen eftersyn och förnuftets välde.”
Lindenkrona ryckte på axlarne och svarade:
Tillåt mig att säga, att du är allt för svag för att tämja Ingrid. Under sexton
år har hon varit din tyrann och du bär de bojor, som hon har behagat lägga på dig, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
