Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det smickrar jag mig med att vara,” svarade Baner.
”Ja, min gode Per,” sade fru Ingrid, ”du skulle spara mig mycket bryderi och
äfven göra dig fortjent af Elisa, om du ännu mera fästade dig vid min mans person och
toge kunskap om hans steg samt berättade mig, hvad du funnit.”
Banér säg ett ögonblick förvänad på henne. Derefter utbrast han:
”Jag får säga, att detta var ett för mig föga smickrande uppdrag. Jag är er
tjenare i allt annat; men till spion duger jag inte.”
”Älskar du Elisa?” frågade fru Ingrid mörk i hågen.
”Ja, jag tillber henne lika mycket som jag hatar nedrighet.”
”Hvad skall jag tänka! Af dina ord framgår det, att du inte vill observera min
gemål. Alltså måste det finnas något i hans förflutna lif som behöfver döljas.”
”Det är alldeles misstag, goda fränka,” svarade Banér. ”Men jag kan inte spio-
nera. En vän, som lurar på en annan vän, är en fiende. Önskar ni en spion, sä sök
då i djupare lager, ty helt visst skall ingen ädling tillåta sig att blifva ett sådant redskap
i er hand. Blott den, som inte har någon heder att förlora, kan låta lega sig till spioneri.”
”Jaså, är det det svar, du har att gifva?” sade fru Bielke barskt.
”Ja!” svarade Banér.
”Nå, hör då mitt svar: Så länge jag lefver blir du aldrig min måg!”
Nu rörde sig draperiet vid dörren och jungfru Elisa störtade fram, till såväl hen-
nes mors som Banérs förundran.
”Du har lyssnat?” sporde fru Bielke.
”Ja, moder!” svarade jungfrun. ”Jag har hört allt!”
”Du har brutit mot min befallning!”
”Ja, jag har inte kunnat annat, goda moder. Samtalet angick ju mig så nära.
Om någon skulle höra det, så vore det väl jag. Inte skall Per behöfva vänta på att
blifva min man, tills min mor är död! Han skall följa min far! Jag skulle gerna göra
det sjelf, om det vore möjligt och jag skulle omtala allt; ty min far gör inte annat, än
det som är godt och rätt.”
”Dyrt skall du få plikta för, att du öfverträdt mitt bud!” sade fru Ingrid.
Jungfrun hann inte svara, förrän en tjenarinna öppnade dörren och anmälde att
Storm och hans dotter önskade tala vid hennes nåd. Fru Ingrid skulle hafva varit hågad
att afvisa dem; men som de stodo alldeles invid dörren, gick detta inte för sig. Hon
tillsade derför, att de skulle släppas in.
Gamle Storm såg bekymrad ut, då han sade:
”Hennes nåd! Jag har kommit hit för att fråga af hvad orsak min dotter blifvit
visad ur ert hus. Jag vet, att hennes nåd har ett svårt humör, men jag tänker, att
det väl inte var utan orsak, som min Anna blifvit utvisad?"
På detta ärliga tal svarade fru Ingrid intet, ntan vände sig i stället i raseri till
Anna, sägande:
”Hur vågar du, att åter visa dig för mina ögon?”
”Min far har befalt mig att följa honom hit!” svarade den tilltalade.
”Ja,” sade Storm, ”jag beder nådig frun förlåta en gammal man och gammal
tjenare i detta hus. Jag vill hafva klarhet i denna sak, ty har min dotter på något sätt
förgått sig, så är hon underkastad min aga.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
