Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ja, jag följer med," svarade denne.
”Du Per kan följa oss ut i staden!” sade Lindenkrona till Baner.
”Usch! I viljen att jag skall vara ensam oeh ledas!” utropade jungfru Elisa.
"Du] iår gifva dig till freds en stund, min lilla Elisa!” sade Lindenkrona skrat-
tande. ”Jag skall ordentligt se efter Per, att han inte gör några snedspråDg," fortsatte
han, då han var i dörren.
Jungfru Elisa såg efter de bortgående. Derefter gjorde hon en missnöjd min,
hvilken straxt förjagades af ett leende.
Hon lemnade rummet och gick upp i höganloftsbur. Drog fram sin harpa och
lät fingrarne leka på dess strängar, hvarefter hon började sjunga en sång, som hennes
älskade lärt henne.
"Han skall vara hos mig i sången,”
Signe lilla tjente i unga kungens gård.
Och de lekte.
Hon tjente der uti åtta år.
De lekte både nätter och i alla sina dagar.
Signe lilla sig utom lunden går,
Der mötte henne en lindorm så stor:
Och hör du Signe lilla, hvad jag säger dig,
Yill du nu följa af landet med mig?
Jag ville väl följa af landet med dig,
Om du inte i sömnen måtte svika mig. —
Lindormen svepte om jungfrun kappan blå,
Så lyfte han henne på gångaren grå.
Signe lilla red och lindormen rann
Till dess de kommo litet bättre fram.
När som de kommo till borgarelid,
Der stod hennes fader och hvila dervid:
Och hör du Signe lill’, hvad jag säga må,
Hvi vill du följa den lindorm så stor? —
Och käre ni, min fader, låt mig nu ha min gång,
Ty detta är mig spådt allt uti min barndom. —
När som de kommo i rosendelund,
Der mötte hon sina bröder i samma stund:
sade hon, hvarefter hon sjöng:
Och hör du Signe lill’, hvad vi dig säga må,
Hyi vill du följa den lindorm så stor? —
Och käre mine bröder, låt mig nu ha min gång;
Ty detta var mig spådt uti min barndom^ —
Signe lilla red och lindormen rann
Och så foro de den vägen fram.
De redo sig genom en blomstergrön äng;
Der hittade de på en uppbäddad säng.
Lindormen lyfte jungfrun af gångaren grå:
Här skola vi hvila båda två! —
Inte är jag trötter och inte har jag mod; —
En liten hvila hon vore dock god. —
Jungfrun hon satte sig i sängen ned,
Hennes tårar de runno, sina händer hon vred.
Signe lilla lade sig ändtligen ned
Och lindormen lade sig tätt bredvid.
När Signe, ltlla vakna’ och sig kringom såg,
Så var det en kungason på hennes arm låg.
Allting var förändradt och allting var godt,
Och de lekte.
Begge så vaknade de i ett slott,
Och de lekte både nätter och i alla sina dagar.
Fru Bielke hade emellertid i ett anfall af försonande godhet begifvit sig till den
gamle vapendragarens bostad för att nu ställa allt till rätta. Hon hade emellertid inte
träffat Anna och återkom till palatset i ett retligt lynne, icke så mycket derför att hennes
besök hos vapendragaren varit lönlöst, utan desto mer, emedan hon undrade öfver, hvart
hennes man och Lindenkrona, samt Banér tagit kosan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
