Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
”Vi skulle lefva tillsammans, som två syskon!”
”Ack, hvilket herrligt lif!”
”Ni är sjutton är, sade ni, tror jag?”
”Ja!”
”Jag är femton blott! Ack, huru väl skulle vi inte kunna passa för hvarandra!
Jag tycker redan, att vi äro som syskon. Tänk, hvad vi skulle lefva förtroligt till-
sammans.”
”Den lyckan, att fä räknas säsom eder fostersyster, vore allt för stor för mig,”
sade den främmande jungfrun. ”Om jag blott finge blifva er sällskapsvän.”
”Det skall ni blifva i alla händelser. Jag söker upp min mor! Hon skall blifva
glad att finna, att jag fått en väninna. Vänta blott några ögonblick, jag skall straxt
vara tillbaka. Min mor skall inte behöfva mer än se er, förr än äfven hon kommer att
tycka om er.”
Innan den främmande hann hindra det, hade jungfru Elisa stigit upp från bänken
och sprungit in i palatset.
”Ack, om det vore så lyckligt, att herr Gustafs maka kunde hålla af mig såsom
han gör, huru ljus skulle då inte min framtid te sig för mina blickar,” sade den främ-
mande för sig sjelf, då hon blifvit lemnad allena.
Hon försjönk i tankar några ögonblick; men hastigt spratt hon till. Hon hörde
steg och röster från den port, hvarigenom hon kommit in i trädgården.
Det var herr Gustaf, som kom tillsammans med Lindenkrona och Banér.
”Säg bara till på stund, om hon synes omöjlig att få någon fred här i huset.
Hon springer efter mig som en galning!” hörde hon en vacker mansstämma säga och en
riddersman kom med detsamma brådskande fram i trädgården och gick mot palatset.
”Kan det vara herr Gustaf?” frågade hon sig och steg upp, samt gick emot den
ankommande, hvilken vid hennes åsyn stannade.
Hastigt bredde Bielke, ty det var verkligen han, ut sina armar och utropade:
”Min Elna! O Gud! Sin moders afbild upp i dagen!”
”Är det herr Gustaf Bielke?”
”Ja, mitt barn, mitt välsignade barn.”
Nu störtade Elna till Bielkes fötter och utropade:
”Låt mig på mina knän tacka — — — ”
”Nej, nej!” sade Bielke, darrande på stämman och upplyftande flickan, hvilken
han lade vid sitt bröst. ”Inte vid mina fötter, utan vid mitt hjerta skall du ligga.”
Han tryckte en kyss på hennes panna.
”Ack, hur ljuft det är, att en gång få se min välgörare, min andre fader,”
hviskade Elna.
”Du heter ju Elna?”
”Ja!”
”Din mors porträtt!”
Han kysste henne ännu en gång, men skiljde henne genast från sig, då steg
hördes på gången. Lindenkrona kom hastigt fram ur skuggan af en berså.
När har fick se Banér och Elna pekade han på den sistnämnda och sade hastigt:
”Är det hon?”
Wasaättlingame. 35 j.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
