Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
Sverige och Ryssland lågo i fejd, och under sken af att personligen vilja deltaga
i kriget, beslöt konungen att företaga resan till Reval, sedan han låtit utgå befallning i
riket, att menige man skulle göra en allmän krigsgärd, hvarjemte adeln uppmanades att
följa med i kriget och ”gripa sig an öfver sin skyldighet, emedan konungen sjelf i sin
ålder ville våga sin person mot fienden och förvärfva en ärofnll fred”.
Att det hela ntgick på att föranstalta ett möte mellan den svenske och polske
konungen, visste ingen mer än Erik Bielke, Clas Flemming och Olof Sverkersson.
Emellertid tilltog konung Johans längtan efter sin son till den grad, att han inte
gaf sig ro att vänta tills krigsfolket blifvit samladt, utan reste ensam i sällskap med sin
drottning och den lille, två och en half månader gamle sonen, Johan, till Reval.
Efter någon tids väntan derstädes, kom underrättelsen om, att konung Sigismund
var i antågande. Med hjertat uppfyldt af glädje, steg då konung Johan till häst och red
emot sin son en fjerdedels mil utom staden, samt förde honom i triumf dit och genast blef
det tal om att Sigismund skulle följa med till Sverige. — Om den ärofulla freden, för
hvilken konung Johan hade sagt sig vilja våga sin person, blef det inte mera taladt.
Såväl de svenske, som de polske herrarne, blefvo mycket illa berörda och det
blef kif och strid.
Konung Johan ändrade emellertid inte sitt beslut, att föra sin son med sig hem,
och han uttalade detta högt.
De svenske herrarne uppsatte då två skrifvelser, en till konung Sigismund och en
till de båda konungarne gemensamt.
I skrifvelsen till Sigismund klagades öfver nöden i Sverige och anhölls om Sigis-
munds hjelp för åstadkommande af en säker fred. Skulle nu konung’Sigismund mot de
polske herrarnes vilja resa öfver till Sverige, så vore detjnte att tänka på fred, utan
fastmera på ytterligare krig, emedan det vore att befara, att Polen skulle känna sig
kränkt och fiendtligt behandla Sverige.
I skrifvelsen till de båda konungarne gemensamt, sade herrarne, ’att de för-
nummit ett rykte, att Sigismund skulle öfvergifva Polen och följa sin fader till Sverige.
De bade väl satt föga tro dertill, men de ville doek bedja konungen taga en så vigtig
sak i moget öfvervägande. De skulle" väl förstå, att Sigismund kunde längta från det
bångstyriga Polen hem till fädernejorden, äfvensom att fadersbjertat gerna skulle se hans
återkomst hem. Detta hade herrarne i det hela taget intet emot, då ålderdom och sorg
öfver sonens frånvaro skulle göra konung Johan allt mera ledsen och förtretlig, samt
otålig i regeringsärendena. Men deremot borde man besinna, att, om nu Sigismund öfver-
gåfve Polen, krig med detta rike vore att befara, och att Danmark då äfven skulle passa
på tillfället att anfalla Sverige. Det kunde då hända, att svenskarne blefvo kallsinnade
och togo sig något oråd före emot konungarne, som vållat nöden. Deras majestäter torde
slutligen betänka sitt kongliga namn och rykte, sina bref, sin tro och heder. Gud förbjude,
att kungaord skulle stå på så lös grund! — Väl hade man hört, att fordom åtskilliga
stora regenter afsagt sig kronan; detta hade dock skett uppenbart. Men att så snöpligen
rymma bort från land och rike, derpå har endast konung Henrik gifvit efterdöme, hvilket,
liksom hans öfriga bedrifter, är bättre att fly än följa. Ville konungarne besinna allt
detta och verket icke; så hastigt företaga,? skulle man med Guds hjelp så beställa, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
