Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
Den vid ett utspråug gömda mannen ansträngde sig för att genom dunklet kunna
igenkänna den, som sökte inträde i palatset. Men fastän månen var uppe oeh lyste klart,
lyckades detta dock icke; men under sina bemödanden kom han att trampa snedt på en
sten, samt förorsakade derigenom ett lätt buller.
”Hvem der?” ropade mannen vid porten. Då han ej fick något svar, gick han
med handen på värjfästet fram till utsprånget, hvarifrån ljudet hördes.
”Hvem är det, som smyger så här omkring och är rädd för ljuset!” ropade
mannen. J 1
, . ’’Då.intet svar änd°ck förnams grep han utan krus den gömda i kragen och drog
fram honom i månljuset. Den häftiga rörelsen gjorde, att hatten rullade af den framdrag-
nes hufvud och visade en kal hjessa, öfver hvilken tre med hvarandra sammanbundna
hårstnpor löpte.
”Eders furstlige nåde!” utropade bestört Gustaf Banér, ty det var han, som fått
kunskap om Sparres kallelse till hertigen och derför midt i natten begifvit sig ut för att
i Sparres hem få reda på orsaken dertill,
”Hvad djefvulen, din skurk! Vågar du bära hand på din regerande furste!” ut-
ropade hertigen och lät sin klinga flyga ur skidan, samt gick Banér derpå inpå Iifvet.
i. t.Ba“ér, dr0g afven sin vär’,a; men eJ för att försvara sig, utan för att kasta den
for hertigens fötter.
, ”Eders furstlige nåde!” sade han. ”Ho kunde tänka sig, att finna eders nåde
en^urste ’ ^ ^ palatS’ Jag trodde mig upptäcka en iligerningsman; men ej
Han tog upp hertigens hatt och räckte honom.
Hertigen lugnade sig oeh sade:
”Tag upp din värja, Banér! Du har ej förverkat din rätt att bära densamma.”
Han stack sin värja i skidan och räckte Banér handen, sägande:
, . *Jag kande igen dig> Banér> ocl1 Jag ville ej visa mig. En promenad till min —
alskarmna - du förstår - hm - tystnad - hm - vid ditt riddersmannaord!”
”Vid mitt riddersmannaord!” svarade Banér.
”Du söker Sparre?”
”Ja! Eders furstlige nåde. Ett rykte har sagt, att Erik Sparre fallit i onåd.
Jag hade svårt att tro det, och ville i hans hem underrätta mig om saken.”
”Blott nonsens, min käre Banér, ingenting att fästa sig vid. Lätt prat! Miss.
tankar, som föllo af sig sjelfva, men som dock måste föranleda undersökning. Nonsens!
Nonsens!”
Hertigen stack på ett plumpt sätt sin arm i Banérs och gick några steg framåt
med honom.
”Jag tackar min Gud, att Sparre intet brutit!” sade Banér.
*Ja, du kan sjelf öfvertyga dig! Klappa på hans port och stig in. Men mins!
Intet ord om vårt sammanträffande här. Min närvaro härutanför skulle kunna tydas på
spioneri på fria adelsmän.”
Jag har gifvit mitt ord på att vara tyst, och jag står vid det, ers höghet.”
Här slutade deras samtal. Hertigen gick fram emot slottet och Banér klappade
på porten till Sparres hus, samt blef snart insläppt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
