- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
491

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

491
KAP. 3.
I alkemistens laboratorium.
I staden Thorn fanns ett hus, hvars dystra utseende och de vidskepliga sägner,
som gingo om detsamma, gerna undflyddes af stadens invånare. Underliga ting sades
försiggå i detta hus, ur hvars skorsten natt och dag en hvit rök hvirflade upp. Detta
hus kallades för Trollhuset.
Vi vilja blicka in i detsamma.
Huset beboddes af en äldre qvinna och hennes vackra dotter, samt af en lång,
dyster, ung man, hvilken allmänt gick under namnen, trollkarlen, alkemisten eller fursteD.
— Denne man var konung Erik XIY:s och Katarina Månsdotters son, Gustaf, hvilken
konung Johan en gång sökt att dränka i en säck.
Prins Gustaf hade sitt alkemistiska laboratorium i detta hus och i detta hus vilja
vi nu inträda.
Vi finna prinsen sittande vid ett bord och läsande i en foliant, samt omgifven af
retorter, deglar, flaskor, vigtskålar, m. m. Å rummets ena vägg står en spisel, i hvilken
en alkemistisk operation som bäst pågår, då vi komma in i rummet. Framför spiseln sitter
den sköna Augusta, dotter till husets egarinna. Hon är iklädd en fantastisk drägt: En
grön mantel, armarne helt och hållet blottade, det rika håret nedfallet öfver kinder och
axlar. I handen håller hon en liten pust, medelst hvilken hon skulle underhålla elden i
retorten i spiseln. Men ögonen hafva blifvit henne alldeles för tunga, hon har somnat
från arbetet.
När prinsen en stund suttit och läst, betäckte han sina af ansträngning röda ögon
med händerna och sade:
”0, fly mig ej du tingens inre ljus, då mina skygga sinnens ljus flämtar matt,
liksom för lätta luftdrag. Fly mig ej, o, ljusl Alltmer och mer vanskligt leder den
flämtande lågan vandrarens steg der nere på de dunkla djupen af vetandets och veten-
skapens schakter, der han går djerf, som en sagans hjelte att lösa guldets andar ur fjett-
rarne på de lägre metallerna, som afundsamt bundit dem, på det att de ej skulle kunna
tjena den arma menniskan, som i fallets stund fick törst efter guld. Guld! Guld! Blott
guld hugsvalar henne i ett lif der nöd och möda gjort förbund emot henne. Jag följer
er i spåren, gyllene andar! Genom eld och vatten jagar jag eder, som hundar jaga den
rädda haren. O, huru I förstån att förvandla eder än i droppar, att med bönens tårar
beveka min kraftiga hand, än i ångans luftiga gestalter söken I på lätta vingar fly undan
för mig, än söken I listigt att smyga undan mina blickar, då I förvandlen eder till stofts-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0503.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free