Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
Han försjönk i tankar oeh sorgliga grubblerier. Slutligen ryckte han upp sig.
”Man föds,” sade haD, ”till sitt öde, som till den luft, man andas, till den jord,
man skall trampa, som till den kropp, hvarvid själen smides oeh den naturen gestaltar i
sin verkstad efter nycker af ömhet, grymhet, gunst och begabberi med mera. Jag var
öfvergifven af alla oeh utaf allt, som kan skänka lifvets korta dag sin fägring. I blod
flammade morgonrodnaden af min barndom. Oeh rosorna med sin doft och den uppfri-
skande morgonsvalkan i menniskolifvet förvandlades till tistlar och tårar på min ungdoms
tunga, mulna stig. Och dock var jag inte ensam. — Jag egde dig, o vetenskap! Du,
min enda vän, som jag tjusad tryckte till mitt sargade bröst. Och ur din blick och ditt
hjerta såg jag det solljus och drack de flöden, af hvilka själen växer stor och stark uti
den tyste, bleke ynglingens bröst för att gifva frukter i lifvets enslighet oeh kraft att
motstå lifvets stormar. Men — äfven du har bedragit mig till slut och loekat mig in
på villostig, på branten af en afgrund, och der — der öfvergifver du mig en faderlös,
brödlös oeh tröstlös man! — Hvad säger jag!” utropade han och sprang upp. ’Tröstlös?
— Åh! Jag föraktar trösten! Trösten är veklingens, men inte mannens vänl — Du har
gjort mig myndig, o, öde! Här på olyckans slagfält spänner jag på mig mina riddar-
sporrar och jag skall i envig besegra dig, o öde, eller tvinga dig att blifva min vän oeh
bundsförvandt! Jag kastar handsken åt dig, öde! Bort nu ungdomsdrömmar oeh yng-
lingatankar! Ifrån den grubblande vetenskapsmannen skall jag blifva en handlingens man,
som skall segra eller ock med ära falla!”
Någon knackade nu på dörren,
”Stig in!” ropade prins Gustaf.
Sakta öppnades dörren och in trädde en munk i akademistens laboratorium.
”Se, pater Wenceslaus!” sade Gustaf
”Pax tibiscum!” helsade munken och lade armarne i kors öfver bröstet.
”Välkommen, pater!” svarade Gustaf,
”På återvägen från en döende,” sade patern, ”hvilken gjort sin bikt och fått
sakramentets tröst, drogs jag hitåt af ryktet om en fara, hvari ni sades sväfva. Folket
i staden är förskräckt oeh ser med fasa åt detta hus, hvarifrån för en kort stund sedan
en häftig knall hördes. Jag rädes dock ej, jag delar ej det skygga folkets räddsla. —
Jag ser af er blekhet och af ruinerna efter den sammanstörtade härden, hvad som händt,”
”Ja, fromme fader,” svarade prinsen, ”mitt hopp år sprängdt i luften, sjunket i
aska, splittradt i stycken! Ve, o ve!”
”Det är all oviss och dårlig förhoppnings redan på förhand gifna lott.”
”0, fader! Jag är hånad, slagen och förkrossad af min ungdoms afgud! Veten-
skapen! — ”
”Det skulle så gå!”
”Hvarför?”
”Ty Herren den allsmägtige bjuder: ’Du skall inga andra gudar hafva för mig!’
— Han ensam göt uti jordens ådror det röda guldet. Han ensam kan göra nytt sådant.
Jordens herrar kunna blott blifva hans myntmästare, så framt de inte välja att blifva
falskmyntare på egen hand.”
”Kanske ni har rätt, pater!”
”Jag har rätt!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
