Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
”Välan! Jag har aldrig åtrått den tvetydiga falskmyntarförtjensten, blif ni, der-
för min myntmästare, pater!”
”Jag?”
”Ja!”
”Hvad tänker ni på, herr Gustaf?”
”Se här!” sade prinsen oeh slog upp ett skåp, hvari handlingar och papper lågo.
”Se här akter, och papper utaf flera slag till sorgehistorien af min fars regering! — Ni
känner dem! Ni — eller någon annan,” tillade prinsen med en slug min, — ”har länge
falkat på dem. I dessa gömmor finnes det ljus att ställa på bordet — eller under skäppan
— för dem, som vilja hafva historien gjord efter egen vilja och smak.”
Pater Wenceslaus sneglade girigt på handlingarne och sade:
”Jag vet, att ert hjerta, herr Gustaf, fästat sig vid dessa luntor, liksom det
hänger fast vid allt, som rör eder faderssorgliga minne. Kom, följ dessa papper åt till
den tysta klostercellen. Ni likaväl som de, behöfver gömmas undan verldens blickar.”
Prinsen skakade på hufvudet,
’Jag bjuder eder ännu en gång,” fortfor munken, ”hvad jag förut bjudit eder
af mitt om lifvets vägar och dess lycka erfarna hjerta. Återvänd, herr Gustaf, såsom en
räddad son i den helga modrens, katolska kyrkans sköte. Träd in i vårt kloster och blif
oss en broder! Se försynens finger: Verlden har öfvergifvit eder — kom derför till
vårt lugna kloster och öfvergif ni, i eder tur, verlden!”
Jag tackar eder, pater Wenceslaus för edra råd, dem jag aktar, som sig bör,”
svarade prinsen. ”De sakna helt visst icke klokhet och godhet. Men att öfvergifva
verlden!? Mitt unga sinne vill ännu inte lyssna till edra visa råd. Väl har verlden varit
hård och hjertlös mot mig; mer dock drages mitt varma hjerta till henne. Hennes köld
besegrar mig ej, utan gör min vilja och trängtan endast mera härdad och spänstig. En
gång skall verlden le emot mig. Jag vet, jag känner detta. Jag tycker mig se min
lycka på afstånd stiga upp liksom en sol bland morgonrodnadens rosiga skyar.”
”Försåt och gäckeri, min vän!” svarade patem.
”Kanhända! Och dock, hvilken tjusning sprider sig icke i min själ, då jag skådar
denna hägring!”
”Blott en flyktig berusning, som skall försvinna, samt lemna ånger och saknad
efter sig. Huru annorlunda är ej lifvet i den lugna klostercellen. Den liknar morgonen
och dagen, hela lifvet den svala och fridfulla aftonen. Kom dit!"
”Nej! Nej! Nu vill jag söka nöjet. Dess rosor skola smycka den återstående
delen af min ungdom. — Jag förstår ej, hvad på jorden nämnes lycka eller olycka. Den
sistnämnda har jag visserligen pröfvat, men hon har mistat sin galla och min själ är för
härdad tör att känna hennes slag. — Jag vill nu ut i det glada vimlet, som jag hittills
försakat för vetenskapliga studier.”
”Fåvitske furste!”
Må vara! Kanske är jag det! Men hvad ni bjuder mig och yrkar? Förne-
kelse af min fäderneärfda tro, det kan jag inte gilla. Jag ärar ödmjukt hvarje sätt att
dyrka Gud. Hvarje religion hur olika den är med jordens öfriga sätt till Gudsdyrkan,
har dock ett gemensamt mål: Försoning och frid! — Men fader Wenceslaus, den religion,
som min farfader, med Guds hjelp, införde i Sverige, oeh i hviken jag blifvit uppfostrad,
Wasaättlingarne. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
