Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
"Nej, jag vill vara ursinnig, tilis mina sinnen se, höra — tills jag få omfamna
honom,” sade hon.
”Han kan ju inte ännu vara tillbaka från Reval!”
”Hvad skulle han der att göra? Hvad är Reval för ett näste?”
”Han skulle ju der träffa en länge saknad moder, omfamna en älskad syster.”
”Hvad gör man med en mor, när man har en älskarinna?” rasade Xeniä helt
och hållet öfverlemnande sig åt sina passioner. — ”Och syster, — säger du, att han skulle
omfamna henne? Den nedrige! Omfamna en annan än mig! Ha! Eu dolk i hans eller
hennes hjertal”
”Men det är ju en helt annan kärlek?”
”Du vet inte, hvad du jollrar!” utropade furstinnan. ”Det fins blott en — en
enda kärlek och det får ingen annan kärlek mm i verlden bredvid honom — ty han sjelf
får knappast rum mellan himmel och jord. — Tala inte om kärlek så der enfaldigt; det
der, förstår du inte.”
Åmman ruskade på sitt hufvud, men hon hann ej svara något, förr än furstinnan
åter började tala, sägande:
”Men kan du säga mig, hvad det är för blod, det der svenska? Inte är det det-
samma, som rinner, som brinner i mina ådror — steppens storm och glöd. Nej, snö och
och is är det. Nå, nå, värmas skall det, smälta skall det — när jag blott en gång får
honom i mina armar, för mina’ blickar, under mina kyssar. — Ja, jag vill förtära ho-
nom, bränna honom till aska, så att ingen annan må kunna rycka honom ifrån mig.
Och sedan vill jag sätta mig ned och gråta öfver askan, tills jag sjelf blir en tåre-
urna — ha!”
”Gud hjelpe mig, så ni yrar!” klagade Iwanovna och knäppte betänksamt hop
sina händer.”
”Åhnej! Jag har nu som bäst mitt förstånd. Kärleken har helt nyligen gifvit
mig det,” svarade prinsessan. ”Du skall fä, se, lilla amma,” fortsatte ton och smekte
Iwanovna, ”hur förnuftig och god jag skall bli. Jag skall inte mer hafva sådana nycker;
icke mer tala så dåraktigt — inte mer reta någon, plåga någon — och det för hans
skull — till och med dig, som plågar mig med ditt käl och dina moraler - - ja, till och
Ryssland, som plågar mig med sina slaffysiognomier. — Åh! — Tacka vet jag de der
svenskas, det vill säga, min Gustafs! Ovalt, som en perla är hans ansigte, öppet, som en
sommarhimmel! Lofvad vare sanct Niklas, att mina ögon fått dricka vederqvickelse ur
dina blickars klara brunnar, att mina öron fått lyssna till malmklangen af ditt sköna språk,
att mina sinnen fått förnimma och fatta de idealer, som menskligheten uppställt på jor-
den! — Eller kanske är du en af dessa sagoprinsar från solens källor, som kom, jag
vet ju ej hvarifrån eller huru och som ridit bort igen på din vinghäst! Men hvad
vet jag?”
”Om några dagar är han åter här och för alltid!” sade Iwanovna.
”Om några evigheter, menar du. Hvad äro dagar annat än evigheter för kär-
lekens trånad! — Men jag vill hvar dag, liksom i dag rida honom till mötes — ja, hvar
dag, tills jag en afton, då han ändtligen kommer, störtad af hästen ligger död vid foten
af ett träd i skogen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
