Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
fall vill jag ej sitta på tronen. — Nej, hellre må jag då gå tillbaka från denna glans till
mitt enkla lif. Jag är född till konung och jag vill dö konungsligen fri.” ♦
”Svärmiska drömmar!” utropade czaren. ”Svärmerier, som bära tydliga spår af
Luthers djerfva lära. Kom i ryska kyrkans sköte och dessa drömmar skola försvinna för
tankens klarare ljus.”
”Ryska kyrkans tro? Skulle jag antaga den i stället för evangelii lära? Skulle
jag sälja min förstfödslorätt för en dylik grynvälling, förlåt ordet. Nej! Jag har för-
lorat min krona, men så länge jag står i evangelii ljus, bär jag dock en i evigheten!
Skulle jag nu afkasta den, så hade jag förlorat tvänne kronor.”
’Gustaf! I alla helgons namn, smäda ej vår kyrkas tro! Betag ej mitt bjerta
dess salighet!” bad furstinnan Xenia och slog sina armar om honom.
”Bevare mig Gud för att försmäda något heligt! Men man må ej heller ’träda
allt för nära min helgedom!” svarade prinsen.
”Kyss här min helgonbild, som nyss under bön blifvit berörd af mina läppar!”
bad. furstinnan och räckte honom en Sanct Nikolaibild af elfenben, hvilken hon bar på sig.
Prinsen fattade bilden och kysste den, samt tryckte derefter sina läppar mot hennes
hand, sägande:
”Jag kysser den och allt, hvad försynen af heligt och godt gifver mig af din
hand. Xenia! Vi tro på samma Gud: Den korsfäste förlossaren, hos honom träffas
våra böner, fastän vi bedja på olika sätt, han sänder sin nåd ned till oss båda. Hvarför
skola vi då tvista om vår tro! Hvad behöfva vi äflas om veridslig magt. Må vi älska
uti tro och hopp, må vi tro och lita på hvarandra och evigt brinna för hvarandra, huru
än verlden gestaltar sig kring oss.”
”Välan!” sade czaren, som med otålighet lyssnat till de älskandes ord. ”Må and-
liga ting fara för ögonblicket, prins Gustaf! Men de verldsliga spörsmålen måste jag
hafva svar på."
”Gode fader, lemna först kärleken sin tid,” bad Xenia.
”Nej,” svarade sjelfherskaren, ”det tillhör ej Rysslands vice czar att spilla bort den
dyrbara tiden för älskogssnack.”
”På mig, ers majestät, förspilles doek eder tid,” svarade Gustaf. ”Jag har fått
öppna blickar för edra afsigter. Jag skulle begagnas för utvidgandet af eder magt; men
var viss, ers majestät, att jag aldrig skall bära vapen emot min fosterjord. —”
”Som förskjuter och förtrampar eder!” tillade czaren.
”Det tillhör ej en son att döma sin moder och en moder är mig mitt fosterland.”
”En förnuftig son vänder dock en onaturlig mor ryggen. —”
”För att blifva ännu större i onaturlighet,” invände Gustaf, samt tillade: ”Skulle
jag i spetsen för edra röfvarskaror gå mot mitt fosterland, så ginge jag ej till seger utan
till nederlag, till nederlag äfven om jag segrade, ty jag förnedrade mig sjelf och nedgjorde
min egen heder.”
”Ha! ni är rädd!”
”Rädd? Jag? En svensk är född till hjelte, ers majestät. Men hedern håller
jag före en tillroffad magt och en från mitt blödande fosterland stulen spira, som jag ej
sjelf skulle få bära, utan taga blott för att lemna till eder. — Nej! Nej! Bort härifrån!
Kom, min älskade Xenia, och låtom oss fly bort till någon enslig vrå, der sorgerna ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
