Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
fädernesland. Du förstår mig ej Xenia, du kan ej förstå mig, ty evangelii namn har ej
upplyst ditt sinne.”
”Nej, jag förstår dig ej," svarade furstinnan, ”men jag vill doek tro dig. Jag
fattar ej din tro, men jag aktar dig och älskar dig, älskar, älskar, ack mer än någonsin!
Jag tror, att du gjort en stor och ädel handling, men jag förstår den ej, jag vet blott,
att jag älskar dig och att jag aldrig skall kunna älska någon annan.”
Hon slog sina armar kring den olycklige.
”0, hvilken ljuf känsla af värme från ditt bröst, och din andedrägt sprider sig
öfver mig!” jublade fången och tryckte henne närmare sig. — ”Kom närmare, kom när-
mare,” fortsatte han, ”och blanda dina varma suckar i den kyla som jag här lider af. —
Låt mig skyla mig i mitt elände vid din barm, låt mig flykta i dina armar och luta mitt
hufvud till ditt varma hjerta. Så! Jag minnes nu inte längre, att jag är i det kalla och
osunda fängelsehvalfvet. Jag känner ej mera tyngden af mina bojor.”
”Gustaf, min älskade!” snyftade furstinnan.
”Du var min sol, Xenia,” fortsatte Gustaf. ”Jag förlorade dig! Aek, jag har dig
åter! Gud har sändt dig hit, den barmhertige Guden. Ödets oförrätter äro glömda för
dessa ljufva ögonblick. Nu vill jag lugn lida allt och tacksamt mottaga alla försynens
skickelser, om än mina lemmar skola blöda under mina bojor.”
Han tryckte sitt hufvud fastare till hennes barm och grät; men hans tårar voro
nu ej bittra, de voro i stället ljufva.
”Ack, att jag kunde hjelpa dig, att jag städse kunde värma dig vid min barm,
min älskade, att jag kunde dölja dig för verlden och skydda dig för ödets oförrätter,”
hviskade furstinnan och svepte kring honom sin mjuka pelskappa, såsom man höljer täcket
öfver ett sofvande barn. — ”Jag skulle vilja dela med dig värme och köld, hunger och
nöd, lycka och olycka. Ack, att jag kunde godtgöra, hvad min faders bödlar fela mot
dig. Jag ville frysa med dig, som jag fordom med dig brunnit. Gerna ville jag gifva dig
mitt varma, unga lif, om jag med det skulle kunna rädda dig, som jag älskar mest af allt
på jorden.”
”Nej, min Xenia,” svarade prinsen, ”Lef och var lycklig. Glädje och lycka
skola gifvas dig i rikt mått.”
”Lycka! — Nej! Jag kan inte mer känna lycka. Hälften af min själ är sänkt
i olycka och denna hälft är du; hur skulle då den andra hälften kunna känna glädje?
Lifvet ler inte i det hus, der döden gråter. — Lycka! Lycka!” utropade hon och sprang
upp från halmlägret. ”Ja, lycka kan ännu vinnas! Lycka för oss bådal” ropade hon,
under det att hennes ögon antogo en vild glans.
”Hvad menar du Xenia?” frågade prinsen förskräckt.
”Jo, jag menar, att jag skall befria dig! Bort nu all gråt och klagan! Jag
skall veta att krossa dina bojor! Jag skall köpa vaktarne! Jag skall sprida upprors-
flammor vida kring uti det ryska riket! Jag skall med guld tubba, locka och hetsa skaror
mot det godunowska huset och draga ned min grymme fader från hans tron! På denna
tron skall jag sätta dig och mig vid din sida! Min fader lider af hemska minnen! Upp-
rorsfacklan är tänd mot honom af den, som kallas den falske Dmitri! Nu är tid att handla!
Du skall trampa på min blodtörstige faders hufvud och i magt och lycka skola vi lefva
tillsammans.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
