- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
564

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

564
"Det är fägnesamt att höra herr grefven så munter oeh skämtsam. — Hör på!”
ropade han inåt sin våning. ”Git oss en butelj gammalt mosel medan vi vänta på afton-
måltiden, hvilken herr grefven torde göra mitt hus den äran att intaga hos oss.”
”Herre!” svarade drabanten. "De döda dricka inte och behöfva inte heller äta.”
”Hvad, säger herr grefven?" frågade Schnabelkopff allt mer och mer förvånad.’
Drabanten fortfor:
"Jag har dessutom i lifstiden druckit så öfverflödigt, att jag är dömd att inte
dricka mera, sedan jag nu är död.”
”Ha, ha, ha!” ropade den gamle mannen. ”Min grefve behagar skämta! Men
jag får upplysa eder om, att jag inte är så lättrogen. — Tillåt mig, herr grefve, att få
visa eder de rum, som jag i mitt hus låtit iordningsställa för eder."
"Nej, min bäste herre," svarade drabanten, "jag har redan ett rum på Sanct
Nikolai kyrkogård, hvarest jag är begrafven.”
"Förlåt mig, min grefve,” sade nu Schnabelkopff, hvilken blef allt mer och mer
illa berörd af drabantens skämt. — "Jag nödgas nu bedja eder upphöra med detta obe-
hagliga skämt; — låtom oss i stället smaka på detta vin.”
"Nej, min herre," svarade drabanten, "jag har ju redan sagt, att de döda för-
lorat all smak för att dricka."
Schnabelkopffs hustru, som, sysselsatt med något arbete i samma rnm, hvarest
detta samtal fördes, med fruktan och bäfvan betraktat den föregifne anden, hviskade helt
sakta sin man i örat:
"Man har ju hört talas om spöken och gengångare; månne denne karlen kan
vara en sådan?”
”Nej, min vän,” svarade gubben helt förbryllad, "sådant skall man inbilla bönder
och inte klokt folk.”
"Jo, min herre," svarade drabanten, hvilken hört detta samtal, hur lågt det än
förts, "jag dog här i staden för några dagar sedan i ett hus helt nära Norreport och är
begrafven, som jag sagt förut, på Sanct Nikolai kyrkogård.”
"Hvad är det der för ett prat!” utropade Schnabelkopff, som nu alldeles förlorat
tålamodet.
”Det är inte något prat, utan verkliga sanningen,” svarade drabanten och till
bevis derpå lemnar jag eder härmed den sedelbok, som jag fört med mig hemifrån och
som innehåller något reda penningar och en anvisning på eder på 10,000 lybska mark.
Ni bör nu begripa, att en ung man ej kunde lemna eder allt detta, utan att antingen
vara död eller galen, emedan penningar äro en vara, som de lefvande ej kunna bafva för
mycket. Såsom död behöfver jag i stället för vin, penningar och fruntimmer, ej annat
än de lefvandes förböner. — ”
Efter dessa ord oeh sedan den förvånade gubben tagit emot sedelboken for den
inbillade döde hufvudstupa ut ur rummet och lemnade Schnabelkopff och hans hustru i
den yttersta häpenhet öfver ett så förunderligt besök.
Frun påstod, att de med all säkerhet haft påhelsning af ett spöke, emedan hon
tydligen sett, att grefven vid bortgåendet haft ögon, som glimmat liksom af eld. Men
mannen straffade henne för denna hennes lättrogenhet med ett föraktligt åtlöje och påstod,
att saken borde förklaras sålunda, att grefven mistat sitt förstånd!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free