Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
571
Rådet befann sig också i den största ångest, när det fick bestämda underrättelser
om de polska skeppens ankomst och sedan konungen den 28 Maj lät genom Olof Sver-
kersson underrätta, att han om en månad ämnade lemna Sverige. Bestörta skrefvo råds-
herrarne till hertig Carl och bådo honom om råd, medan de hos konungen gjorde före-
ställningar såväl mot hans afresa, innan ännu något blifvit bestämdt om riksstyrelsen under
hans frånvaro, som mot ankomsten af de polska skeppen och införandet af främmande
krigsfolk i riket. Det lände riket till vanheder, menade de, och strede mot Sveriges
kronas rättighet i Östersjön. Tjugu svenska skepp funnos enligt amiralens uppgift i sjön
och kunde åtminstone öfverföra konungens följe, om han ock för sin egen person ville
använda ett eller två främmande fartyg. Det främmande krigsfolket skulle framkalla
osäkerhet och väcka harm hos det inhemska, som dervid skulle se sig förbigånget.
Men konungen var döf för alla råd från de svenska herrarne.
Hertigen skref och tillstyrkte rådet att besätta Vaxholmen och låta den svenska
flottan lägga sig vid Elfsnabben. Men Klas Flemming släppte inte flottan från sig och
rådet var vankelmodigt och kunde inte komma till något beslut och så anlände de polska
skeppen och landsatte det nya krigsfolket på Valdemarsön *), hvarest ett prunkande läger
uppslogs. Men oaktadt grannlåten och öfvermodet funno snart såväl Sigismund som sven-
skarne, att med den lilla här — polackerna utgjordes af 3,000 man — ingenting kunde
uträttas och konungen svarade en gång de missnöjde rådsherrarne, att ”med två eller
tre hundra man intoge man inte något konungarike; och de främmande betungade inte
Sverige, ty allt hvad konungen uppburit af sitt arfrike steg ej till en eller två tusen
daler.” — Några hundra dalkarlar inkallades till Stockholm och det ansågs tillräckligt för
att skydda staden.
Det var i början af Juni månad, som den polska hären ankom. Till en början
var allt temligen fredligt, om man undantager, att en och annan af de polske herrarnes
betjenter förgick sig. Men natten mellan den 29 och 30 Juni anföll Czarukowsky, en
polsk ädling, som bodde hos en rik borgare vid namn Blasius Dunder, borgrarne och dal-
knektarne, hvilka då hade vakt. Anfallet skedde på Köpmangatan, der Blasius Dunders
hus var beläget. En häftig strid uppstod och blod flöt å ömse sidor. Czarukowsky sjelf
hade så när blifvit nedhuggen, om inte Blasius ropat ur sitt fönster och tillkännagifvit,
hvilken ädlingen var. Konungens befallning gjorde visserligen slut på bullret för ögon-
blicket ; men följande dagen kommo polackerna intågande i staden, fullt rustade med bössor
och värjor och borgrarne hade äfvenledes väpnat sig och upprifvit gatuläggningen, samt
fört stenarne upp i husen för att dermed försvara sig, klagande högt öfver, att hertigen
ej yar närvarande, till hvilken de satte näst Gud sitt förtroende. Det var med yttersta
möda, som man lyckades att lugna sinnena och afstyra öppen strid.”
Af dessa den aktade historieskrifvarens på urkunder från denna tid stödda ord,
kan man finna, att det var storm i den svenska hufvudstaden; och dock var detta blott
en början. Stormen skulle tilltaga i styrka och utbreda sig öfver hela riket, hvilket slut-
ligen skulle komma att drypa af sina egna söners blod. Broder mot broder, fader mot
son, son mot fader skulle komma att kämpa och förgöra hvarandra och först ur denna
förstörelse skulle vårt älskade fosterland resa sig i glans och utvecklas till en af Europas
* *) Djurgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
