Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormen hade våldsamt rasat
På vår sköna fosterjord,
Ung och gammal hade fasat,
Friden flytt från höga nord,
Stolta hufvuden setts falla,
Jorden supit ädelt blod,
Jemmerskri hörts vida ekalla,
Blek låg mången kämpe god.
Hertig Carl att noga skydda,
Bygga om sin faders verk,
Dömde uti slott och hydda
Utan misskund, skoning. — Märk,
Trenne sekel nu till ända
Gått, se’n den decemberdag,
Denna firade och kända,
Då, till Herren Guds behag,
Att den kristna verlden rädda,
Uti Sverige ljuset såg
Gustaf Adolf! — Svenskar, ledda
Utaf honom, segertåg
Skulle genom kristenheten
Göra för Guds helga ord;
Genom honom menskligheten
Akta lärt vår fosterjord.
Ädla minne! Dig att fira
Europa rustar sig!
Minneskransar folken vira,
Höge furste, skönt åt dig! —
Höga seder, ädla dygder
Lärde du i fadershus; —
Våra undersköna bygder,
Du i bibellärans ljus
Må vi alla, minnet fira,
Värdigt, gammal, man som ung,
Och nu minneskransar vira
Åt vår störste man och kung. —
Hård var anden uti tiden,
Hårdt var folket, kraftig hand,
Fordrades, att spiran vriden
Icke blef derur. Vårt land
Kunde genom kraft blott räddas
Ifrån undergångens brant
Att ej der det skulle bäddas
Han blef räddningens drabant.
Sträng han var; men man att leda
Folket under stormens dån;
Han var satt att väg bereda
Segraren, som blef hans son!
Hägnat; och utöfver jorden,
Spreds det svenska namnets glans,
Arad genom dig blef norden,
Ädlaste monark, som fans!
Du, en kristenhetens hjelte,
Förde Gideons skarpa svärd,
Spände käck och kraftfull bälte,
Med en snöd, fanatisk verld.
Hög du drog att skonlöst krossa
Jesuiters grymma list,
Och de tunga bojor lossa,
Som de smidit; för att sist
Segrande i striden falla
Älskad, segerkrönt och stor,
Fruktad — men likväl af alla,
Vän som ovän, ärad. — Gror
Då väl äran blott på fältet,
Vid kanoners skarpa ljud:
Nej! Men du drog svärd ur bältet,
Att med svärdet dyrka Gud!
Men godt folk i Sveriges bygder!
Den, hvars trohet aldrig brast,
Firas genom ädla dygder,
Af sitt folk dock värdigast,
Ty hans dygd, den blef hans ära,
Och hans sköld hans barnatro! —
Minnens, mån I barnen lära:
Blott i dygd kan storhet gro!
Efter denna utflykt till det nittonde seklets aiton, vilja vi återgå till det sextonde
och återknyta vår berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
