Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessan Anna hade ej åtföljt sin broder, konung Sigismund, till Polen, utan hade
stannat i Sverige och höll hof på Stegeborg.
Hos henne var Siri Brahe, gref Gustaf Brahes vackra syster, hvilken var trolofvad
med herr Erik Bielke.
En dag i början af April månad 1595 satt jungfru Siri Brahe ensam inne hos
prinsessan. De båda qvinnorna voro mycket förtrogna och af prinsessans uppvaktning stod
Siri högst i hennes gunst.
Utanför slottsmurarne hvälfde sig Bråvikens böljor oroligt med skummande ryggar
och kastade sig med dän mot stranden och slottets grund. Det var en af dessa dagar, då
vår och vinter kämpa med hvarandra.
Inne i det rum der de båda väninnorna sutto, flammade en väldig brasa uti den
stora spiseln; men en obehaglig känsla af kyla spred sig dock genom deras lemmar.
”Hu, hvilken ruskig afton!” sade prinsessan och svepte nogare än förut sin af den
skönaste östgötaull väfda schal kring sig. ”Sinnet blir så dystert af att höra detta tjut af
vinden och dånet af vågorna. Stackars de arma menniskor, som nödgas vara ute på sjön
i detta Herrans väder och detta mörker."
”Ja, eders nåde,” svarade jungfru Siri, ”man vet ej alltid att sätta värde på de
förmåner, som man eger.”
Prinsessan Anna svarade ingenting på jungfru Siris ord, utan satt och blickade
tankfull in i elden, till dess att hennes ögon började svida, hvarför hon flyttade blickarne
åt annat håll och på samma gång ändrade loppet för sina tankar.
”Sjung en visa för mig, Siri, eller förtälj mig något!” sade hon. ”Qvällen skrider
fram med snigelns långsamhet.”
Jungfru Siri svarade i början ingenting; men slutligen sade hon:
”Jag mins en berättelse, som min gamla amma en gång berättade mig om en
faders oerhörda grymhet mot sin son.”
”Den historien kanske vore lämplig i afton,” sade prinsessan. ”Denna qväll
förefaller mig så dyster, som om den vore just skapad för onda menniskors onda
uppsåt här i verlden,”
”Befaller eders nåde, att jag berättar historien, hvilken, det försäkrade min amma,
skall vara fullkomligt sann?” sade jungfru Siri.
”Befaller?” upprepade prinsessan. ”Jag ber dig derom, min vän, om du vill gifva
mig litet tidstördrif.”
Jungfru Signe bugade sig och prinsessan passade då på att trycka sina läppar
emot hennes guldglänsande lockar.
Jungfrun började berätta:
En köpman vid namn Kebal, hade gift sig’ med en ung, rik och vacker jungfru,
som likväl ej ville tillåta något annat fruntimmer att dela med sig sin mans säng och
hjerta, ehuru den mohamedanska religionen tillåter månggifte. Kebal, som ej var särdeles
tilltagsen, hade genom antagandet af äktenskapsoket blifvit van vid att frukta för sin hu-
stru, som han hade att tacka för sin lycka; och denna fruktan förmådde honom äfven, att
för hennes skull försaka en förmån, som var honom genom lag och religion tillåten, sedan
han svurit henne en obrottslig trohet. — Det hände likväl att han på afstånd ifrån sin
hustru glömde den ed och de försäkringar, som han gifvit henne. På en resa i handels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
