Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
Att jungfrun blef förlägen, då hans namn nämndes, var ej så myeket att undra
öfver, ty de unga jungfruarna pläga ofta blifva blyga, då den, som fått deras hjerta och
hand nämnes. MeD desto märkligare syntes jungfru Siris blekhet vara och hennes anfall
på den oskyldiga branden var så godt som oförklarligt för den i omständigheterna oinvigde.
Prinsessan var fullkomligt oinvigd i dessa. Hon hade trott sig göra sin väninna
och sällskapsdam ett nöje med att nämna hennes trolofvades namn och med stor förundran
såg hon, att nämnandet af detta namn gjorde alldeles motsatt verkan.
Hon sade till en början intet derom. Men då jungfrun fortfarande höll sina ögon
nedslagna och fortfor att liksom af vrede slå på den omtalade branden rördes hennes varma
bjerta och inseende, att hon anslagit en öm sträng, hvilken för jungfrun klingade falskt,
sade hon slutligen mildt:
”Siri!”
. ”Eders nåde!” svarade jungfrun, men fortfor med sitt arbete i spiseln.
”Det kan ju äfven bända,” fortsatte prinsessan fixerande jungfrun, att en fattig,
olycklig och husvill man hittar hit i afton och söker skydd under stormen oeh ovädret.”
Jungfiun slutade genast att knacka på branden och såg upp på prinsessan, under
det att färgen började återkomma på hennes kinder.
Prinsessan gaf akt derpå och nu var hon fullkomligt viss om, att det var jungfru
Siri Brahe motbjudande att vara herr Erik Bielkes trolofvade.
Prinsessan beslöt att taga noga kännedom om saken och sade derför ånyo-
”Siri!*
”Eders nåde!” svarade jungfrun åter.
"Vill du svara mig uppriktigt?”
”Ja, eders nåde!”
”Oeh inte dölja något?” f
”Nej, eders nåde, jag har intet att dölja.”
”Svara mig då nppriktigt på mina frågor." —
Jungfrun svarade intet, utan Såg blott dels ned på golfvet, dels in i elden, samt
började åter att röra i elden.
”Min goda Siri," sade då prinsessan. "Du skall inte hysa den tanken, att det är
af nyfikenhet, som jag önskar att utforska den hemlighet, som, det ser jag, trycker på
dina skullror, utan det är ren vänskap, som dikterar mina frågor, på hvilka jag dock for-
drar ett uppriktigt svar, som du nog inte skall neka mig. Kanske jag kan hjelpa dig, om
du är i nöd och bekymmer.
”Eders nådes ynnest är alltid en skatt, som jag noga skall veta att bevara åt mig
i alla mina lefnadsdagar, samt alla mina göranden och låtanden.
Prinsessan räckte Siri sin venstra, med stora juvelringar prydda hand, hvilken
jungfrun förde till sina läppar.
”Du är ej rätt lycklig, Siri?” frågade prinsessan.
*1 eders höghets närvaro känner jag mig alltid lycklig!” svarade jungfrun
undvikande.
”Ey, Siri!” inföll prinsessan. ”Minst af allt väntade jag att få höra smicker från
dina läppar och minst väntade jag att få höra det nu i denna stund, efter de ord, som
jag nyss sagt dig. Du vill då inte vara uppriktig mot din väninna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
