Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
fördref tiden under skämt och glada samspråk, till dess att herrarne återkommo frän jagten
då furstinnan och hennes bof samlades kring taffeln, som dignade af läckra och stabla
rätter, hvilka smakade isynnerhet de. båda gästerna särdeles yäl efter jagten, som varit
ovanligt lyckosam.
Tärnor, mäsar, ejdergäss och lommar funnos i båtarne och de båda herrarne voro
särdeles belåtna. — Utom dessa foglar hade herr Johan Gyllenstjerna lyckats fälla en
stor hafsörninna, hvilket herr Lindorm omtalade vid taffeln, samt berömde det vackra skottet.
”Ar fogeln stor?” frågade prinsessan.
”Ja, eders nåde,” svarade Gyllenstjerna, ”den mäter nio alnar mellan ving-
spetsarne.”
”Hvilken koloss!” utropade prinsessan.
”Ja, eders höghet,” sade herr Lindorm. ”Den majestätiska fogeln sväfvade med
lugna vingslag länge fram och åter öfver våra hufvuden. En ståtlig flygt.”
”Sväfvade länge, sägen I,” sade prinsessan. ”Bvarför sköt ni inte genast, herr
Johan?” frågade hon.
Detta gjordes ej, eders furstliga nåde, emedan fogeln var så högt öfver oss, att
det knappast var troligt, att en kula skulle hinna den,” svarade Gyllenstjerna.
”Örnen sänkte sig dock slutligen?” frågade prinsessan.
”Nej, nådigaste furstinna,” svarade Lindorm.
”Men ändock blef den skjuten?” sporde den furstliga värdinnan.
”Ja, jag lyckades hemta ned den ståtliga örninnan, hvilken jag skulle vilja kalla
för en luftens drottning,” svarade Gyllenstjerna.
”Jag dricker eder till, herr Johan!” sade då prinsessan och höjde sitt glas inne-
hållande ett ädelt ruster Ausbruch, som var hennes älsklingsvin.
Jag beder, att få förena mig i er skål för min jagtkamrat och hans vackra skott.
Ty ett sådant skott får jag troligen aldrig mera i mitt lif se,” inföll Lindorm och drack,
hvarefter hela sällskapet drack herr Johan till.
”Ni måste berätta mig om det der skottet,” sade prinsessan.
”Herr Lindorm gör allt för mycket af min skjutskicklighet och betänker ej, att
detta var ett lyckoskott,” sade Gyllenstjerna.
”Må vara. Jag håller dock fast vid, att ett sådant skott kommer ni aldrig mer
i edert lif att göra, herr Gyllenstjerna,” svarade herr Lindorm.
”Men, mine herrar,” utropade prinsessan, ”få vi inte veta, hur det gick till att
fälla örnen och i bören besinna, att vi fruntimmer äro mycket nyfikna. Det ligger i vår
natur,” fortfor prinsessan.
Herr Lindorm bugade sig och sade:
”Såsom herr Gyllenstjerna nyss anmärkte, sväfvade örnen mycket högt öfver våra
hufvuden länge och väl och vi önskade flera gånger, att den skulle sänka sig något, på
det att en kula skulle kunna nå fogeln. Men denna vår önskan var fåfäng. Slutligen
brast herr Johans tålamod och han lade bössan till ögat.”
”Ni var viss på er sak, herr Johan,” sade prinsessan.
_”Nej, nådigaste furstinna,” svarade den tilltalade skrattande. ”Jag var deremot
fullkomligt öfvertygad om, att mitt lod skulle afskjutas alldeles förgäfves och nästan utan
att sigta, lät jag fängkrutet brinna. SkottetJjrann af och–––––- .”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
